När dottern blev en valp

Jag har alltid kunnat vara tämligen öppen med min mor, vi känner varandra väl. När jag gick i gymnasiet och skulle träffa den enda andra teriantropen jag kände, så blev det krångligt. Vi var båda tonåringar, och han bodde i Norge. Det var från diskussionen där jag försökte övertala henne till att låta en norsk främling sova över som min ”komma ut”-process började. Jag har tagit det lite i taget.

Fortfarande nu, när hon vet ganska bra och jag inte längre känner något behov av att dela med mig av förklaringar eller ord, så kan jag bli nervös över att göra vissa saker. Idag gick jag på alla fyra från vardagsrummet efter att vi hade tittat på TV tillsammans. Hon kommenterar det inte ens. Men skulle jag någonsin tillåta mig själv bara göra, istället för att tänka över vad jag vågar göra? Nej, det tror jag inte. När jag känner ett skifte på väg brukar jag ta en promenad ut, till något folktomt område.

Kanske är det för att jag är rädd för att hon ska tycka att jag förändrats alltför mycket. Jag gjorde inte sånt i människors sällskap när jag var yngre. Kanske är det för att jag vet att min mor tycker illa om hundar, och för att vargar är ganska lika? Jag vet inte. Men kanske finns det vissa saker som är en del av att jag numera är en ung vuxen också. Jag skulle aldrig be någon i min familj att klappa mig, det skulle på något sätt kännas ovärdigt.

Annonser
Det här inlägget postades i Komma ut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När dottern blev en valp

  1. vargteriantrop skriver:

    ”Jag skulle aldrig be någon i min familj att klappa mig, det skulle på något sätt kännas ovärdigt.”

    *fnissar* Detta visste var det tog. Sedan jag var – jadu, det var så länge sedan så vi kan säga hela livet – mycket liten har jag alltid krupit upp bredvid min mor och så har hon strukit mig över håret och ryggen. Detta är någonting jag fortfarande gör, som vargen i mig finner vara ett fullkomligt naturligt flockbeteende – att ”putsa” och gosa med varandra. Dock ber jag inte längre om det, om jag inte är ledsen eller sjuk och är i desperat behov av uppmuntran.
    Jag bara ligger där och hoppas.

    Du är så vuxen x3

  2. susitar skriver:

    Ja, jag är inte särskilt fysisk överhuvudtaget med min familj och be om kel gör jag endast från eventuella flick/pojkvänner. :P

  3. Ping: Vänskap och teriantropi del 1 | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s