Den långa resan för att hitta rätt

(inspirerad av Juushikas LJ-inlägg: Therianthropy: The road from a Second Life neko avatar to a therian identity )

Teriantropi är inte ett vanligt ord. Det är oftast inte det som unga teriantroper först kommer i kontakt med när de letar efter andra. Det finns många berättelser om vägarna till att inse vart man hör hemma. Vissa känner sig hemma hos furries, andra fastnar i rollspel, vissa på forum för varulvsfilmer, några leker omkring med catgirls eller undrar om petplay vore något för dem. Till sist märker många hur något saknas, hur andra inte är ”lika seriösa” eller har tagit sig på sin djuridentitet som en lek.

Min egna berättelse börjar när jag var ungefär 14 år gammal, och på en grillfest insåg att alla andra inte tycker om att yla, men att jag gör det. Min syster tyckte jag var underlig som ens frågade om det. Den sommaren övertalade jag några kompisar till mig att gå ut och ”leka varulv” ibland. Det var en fin tid, där vi ylade, brottades och smög omkring i parker och naturområden. Men efter ett år eller två insåg jag att för andra var det en ursäkt att få umgås med mig eller bara en rolig lek. Då slutade jag bjuda med dem, det kändes som om jag hade lurat med mina vänner på något som egentligen bara var mitt eget.Det var inte rätt att de skulle tvingas att göra saker som var onaturliga för dem för att kunna umgås med mig. Vi kunde väl lika gärna spela kortspel eller dricka té, och så kunde jag yla själv.

Jag hade länge sökt efter ”riktiga varulvar” på internet. Jag hittade medeltida sägner, schamaner, furries och rollspel. Men jag hittade inget som stämde. Jag kallade mig under denna tid för lykantrop, trots några av de negativa associationerna till ordet (schizofreni och varulvsmyter). Jag tittade på varulvsfilmer i hopp om att hitta varifrån mina känslor kom ifrån, men det finns inga svar i skräckfilmer. Var jag tokig?

En dag sa min mor åt mig att titta på TVn. På fyran gick en amerikansk dokumentär som hette Animal imitators och handlade om alla möjliga människor som var djurlika på något vis. Några av personerna med i dokumentären var furries, en annan hade tatuerat in leopardfläckar över hela kroppen, en tredje livnärde sig som ”ödlemannen” på cirkus… Men så fångade en kille speciellt min uppmärksamhet. Coyote Osbourn sa att han var prärievarg på insidan, och att inga operationer, tatueringar eller dräkter skulle någonsin göra honom till det han kände att han borde vara. Han hade bytt förnamn för att spegla sin djuriska identitet.

Därefter sökte jag upp hans namn på internet, och på denna sida var han adminstatör för forumet Werelist. Jag läste med spänning beskrivningen av teriantropi som fanns på hemsidan då. Jag märkte hur så mycket stämde in på mig, men jag var rädd. Jag ville vänta med att använda ordet på mig själv. Tänk ifall det bara var en fas? Jag väntade tills jag blev arton år innan jag blev aktiv på några teriantropi-relaterade forum.

Nu känner mig hemma.

Annonser
Det här inlägget postades i internet, Komma ut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Den långa resan för att hitta rätt

  1. Ping: Att upptäcka något nytt om sig själv | Ulv i Människokläder

  2. Ping: “Jag är en varg” … eller? | Ulv i Människokläder

  3. Ping: ”Alla tonåringar tror att deras liv är unikt” | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s