Ylandet fastnar i halsen.

Mitt största problem vad gäller ljud, att ”vokalisera”, är att yla. Det är inte så mycket ett problem i den mening att jag inte vågar göra det, eller inte kan, som att det är ett så främmande beteende för en människa att jag oftast inte vågar med tanke på att det finns andra människor närvarande. Varför skulle en varg erkänna sin närvaro i en fientlig miljö?

Alla starka känslor utlöser behovet att yla, att sjunga min känsla till skyn och omvärlden, ventilera dom på det sätt jag kan bäst och är mest bekväm med. Jag är hemma nu, men under den gångna veckan då jag har varit på läger har de interna ylandena kvävt mig. Jag har velat kalla på mitt hem, delge min värld den sorg och smärta jag känt, men har inte haft någon möjlighet att smita undan så länge att jag skulle ha kunnat ta mig till en plats på ett säkert avstånd från lägergården. ”Jag gillar dessa människorna och vill inte att dom ska stöta bort mig på grund av det jag är, alltså måste jag behålla kontrollen och bära den mask jag skapat åt mig själv, åt detta tillfället” är en bra sammanfattning av vad jag tänkte.

När hemlängtan grep tag i strupen och hotade att kväva mig om jag inte ylade så gömde jag mig i ett rum där ingen såg och skakade av ansträngningen att hindra det. Dom flesta gångerna tillät jag helt enkelt vågen av sorg att skölja över mig och red ut den, väntade på att styrkan skulle avta innan jag vågade tilltala någon i min omgivning. Ett par gånger försökte jag och min hjärna var så upptagen med att hålla fasaden uppe att jag knappt förstod vad folk sa, jag fick ursäkta mig och be dom upprepa sig ett par gånger innan det emotionella locket för öronen släppte.

Det låter fullkomligt sjukt, men jag tar alla tillfällen jag får till att yla. Ibland på mina senare belagda promenader lystrar och luktar jag i luften för att försäkra mig om att jag är ensam, att ingen som rastar sin hund är i närheten, sedan höjer jag nosen mot skyn och ylar. Allt detta trots att jag vet att jag är i ett bebott område.

Jag tryckte undan mina behov att yla i ett par års tid, och det tärde någonting hemskt på allt jag är, inifrån och ut. Det sätter sig som ett tryck i strupen och bröstet, du måste släppa ut det någon gång vare sig du vill eller inte – eller riskera att gå sönder.

Det är bara en sak till att försöka integrera i sitt liv, ofta känner jag mig som Elena i Kelley Armstrsongs bok ”Biten”. Hon får smyga ut nattetid när hon behöver byta form, skifta till varg, och slinka iväg bland stadens gator i hopp om att hennes pojkvän inte märker, inte frågar och inte försöker hindra henne. Det borde inte vara ett sådant tabu att bete sig annorlunda.

//O.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ylandet fastnar i halsen.

  1. wolfir skriver:

    jag tycker inte heller om att yla alltför nära bebodda platser :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s