Väntar på motreaktion

Jag har haft väldigt mycket att göra på sistone. Det är inte över än, heller. Fester att arrangera, skolarbete, försöka hålla uppe sociala kontakter, kvällskurser, val, demonstrationer… Det har varit stressigt, men jag har inte känt mig plågad. Jag har snarare stängt av allt, och bara flyter med på det. Det är först när jag sätter mig ner som jag märker hur trött jag är. Det var länge sen jag kände mig såhär. Måste varit i gymnasiet.

Jag minns var det brukade sluta, och jag märker tecken på det nu. En ”backlash”. Jag är för upptagen för att känna efter, men efterhand börjar saker och ting att bubbla ur mig. Jag har inte haft tid att vara hela mig. Jag känner en slags spänning i kroppen, en spänning som jag känner igen. Jag vet att den stunden som kontrollen brister kommer jag att hamna i starkt mentalt skifte, men jag vet inte när den stunden kommer. Ibland känner jag den där välbekanta rysningen längs ryggraden, märker hur jag vill yla när andra hurrar eller busvisslar… Men jag skakar ur det ur mig. Jag måste se tokig ut. Rycker på huvudet med bister min, kliar mig i nacken. Jag skjuter upp det än så länge, oavsett hur illa det kommer att slå tillbaka på mig.

Jag har inte tid att gå på alla fyra när jag ska till labbet. För i helvete. När jag senare har tid, är känslan låst. Jag kan inte tvinga fram friheten. Jag känner bara den där spänningen, stelheten. Jag vet att när jag väl släpper taget kommer den vara borta.

Annonser
Det här inlägget postades i Skifte och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s