En nomadisk varg.

Jag menar det inte bokstavligt utan mer bildligt. Jag har tendenser att fastna i det jag gör, ”resa bort till platser där jag inte har tillgång till kommunikation”, och försvinna från radarn ett tag. Jag har alltid känt mig som någonting av en nomad, jag mår allra bäst när jag har ett stort område som jag rör mig på – som under sommaren då jag utan problem reste i tre timmar (enkel väg) för att träffa en vän (en teriantrop, faktiskt) och åkte tillbaka samma dag utan att känna att jag hade slösat bort min tid. Jag praktiskt taget pendlade en smula mellan Tjörn och Göteborg för att träffa en själslig broder och hans partner, som jag saknar mycket nu, men jag sov oftast i det rum jag hyrde.

Har det verkligen med att ”vara varg” att göra? Kanske, kanske inte.

En annan del av det är att jag kan gå långa perioder utan att tala med folk utan att nödvändigtvis känna att jag glider ifrån dom det minsta – vissa vänner hör jag bara av (eller hör av mig till) en gång om året ungefär, men för mig har dom samma plats i mitt hjärta som innan.

Det blir speciellt såhär inför hösten. Det, i kombination med att studierna drog igång, är den anledning jag presenterar som förklaring till min frånvaro. Det är säkert lite dysfunktionellt på sitt sätt men vi har alla vanor, och detta sitter så djupt inrotat att jag inte kommer ifrån det. Mitt blod vill vandra, byta miljö ett slag, följa bytet till andra marker.

För att tillägga en tanke jag har tänkt flera gånger på måndagsmötena då vi skickar ”frågelådan” mellan redaktionsmedlemmarna och denna frågan dykt upp; ”President för en vecka. Vad gör du (förutom fred på jorden)?”

För mig är det självklart: Skottpengar på tjuvjägare, folk som hotar utrotningshotade arter eller behandlar djur på inhumana sätt. Att bevara naturen som den är och se till att alla som vill sterilisera sig får göra det gratis i en säker miljö – det finns väldigt många människor och dom som inte vill föröka sig borde ha en laglig rätt att se till att dom slipper oavsett om dom är tjugo eller femtio år gamla, oavsett om dom har en risk för komplikationer vid födsel eller ej.

Andra har sagt att dom skulle göra saker bättre för människor, kanske bygga ett globalt resenätverk så att alla kan åka vart dom vill enkelt. Jag hoppas att jag inte får den frågan, just för att jag vet precis vad jag vill säga.

Det Susitar skriver om att hon vet att problemen kommer efter ett tag av att inte ha kunnat ”varga av sig” är någonting jag också börjar känna, om än i en mycket mindre problematisk utsträckning (det med att inte skifta är nog rätt praktiskt). Jag tappar kontrollen mycket lättare – det är som att den vilja jag brukar ha har fått en egen vilja och helt enkelt vägrar att infinna sig. Jag har inte tid att göra allt det jag vill, alltså får jag ta dom små chanser som visar sig (som att på ett ganska brutalt sätt sätta i sig revbensspjäll).

Att bero på mat, nu är det pannkakor som gäller. Jag ska försöka att tassa förbi snart igen.

//O.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En nomadisk varg.

  1. Ping: ”Vad är det att vara vara varg på insidan” – en död blogg | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s