Frustration

Jag har väldigt mycket att göra. Fortfarande. Idag fick vi fler uppgifter i skolan, uppgifter som vi inte ens gått igenom hur man ska lösa. Varför? För att läraren hann inte. Dålig planering, kanske?

Irriterat försöker jag förstå vad han säger, försöker trycka ner den där känslan av hur omöjligt det kommer vara. Jag har varit sjuk en del på sistone, antagligen tär stressen och kylan/min fåfänga på immunförsvaret. Jag försöker ignorera hur eländig jag känner mig, men känner morret i halsen och gommen, känner det svida bakom ögonen, känner en underlig känsla av ragg på bakhuvudet.

Jag ska klara mig. Problemet är när det vargiga tar över, och jag inte längre ser nödvändigheten i att sitta och skriva på en dator, eller kommunicera med någon människa jag knappt känner. Nödvändigt, det är att få mat, inte frysa ihjäl, fortsätta forma banden med sina närmaste, inte bli skadad, vila de stunder man kan. Hur kan det som händer i en datorsal vara viktigare än det riktiga livet, där marken doftar fuktigt under höstlöven, där människor svettas under varma jackor, där det man gör är viktigare än det man säger?

Annonser
Det här inlägget postades i känslor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s