Går omkring och morrar.

Det är inte så att jag går omkring och morrar åt folk, eller ens i närheten av människor som inte känner mig. Dock har jag funnit att när jag blir stressad så går jag konstant omkring och ”småmorrar” för mig själv, som om jag försöker lufta ur någon slags känsloventil som inte kan användas på människospråk.

Lustigt är att ingen påpekar det för mig ens när jag är i närheten av andra, och därför tar det normalt sett ett par dagar innan jag verkligen inser att jag gör det.Sedan är det ju ”bara” att ta itu med stressmomentet.

Ibland när någonting har stört mig tillräckligt så ”konverserar” jag ”på varg” med mig själv; går omkring och morrar, fnyser och grymtar för mig själv och blänger lite småsurt på vad som än må komma inom räckhåll – allt från grodor till byggnader.

Jag skulle förresten aldrig äta en groda om jag inte var riktigt hungrig, dom är för små.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Går omkring och morrar.

  1. Raven skriver:

    Ah, jag känner igen mig i det där, däremot har jag faktiskt morrat högt bland folk flera gånger. Morrade tex en av mina klasskamrater rakt i ansiktet förut när hon lyckades göra mig förbannad… Visst, jag fick konstiga blickar men det var inget som jag brydde mig om. Morrandet fick rätt reaktion och klasskamraten höll sig borta från mig resten av dagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s