Besatt av en symbol

Jag brukar inte se min teriantropi som symbolisk. Jag tror inte jag är en varg för att jag skulle vara våldsam, elak, macho, vis eller listig. Jag känner inte igen mig i uttrycket ”ensamvarg” mer än någon annan. Jag identifierar mig som det faktiska djuret, med allt vad det innebär. Vargar är inte hungrigare än andra rovdjur, de är  inte ”naturens fria själar” … de bara är.

Däremot finns det såklart tillfällen jag kan uppskatta användandet av vargen som en symbol. Jag älskar varulvsfilmer, för de kombinerar djuret jag identifierar mig med tillsammans med intressanta historier om skräck, pubertet eller utanförskap. En annan sak, som visar på hur kultur och mitt inre psyke samarbetar är kanske min besatthet med Rödluvan. Ja, sagofiguren.

Döm mig inte för min oförmåga att rita bröst

När jag var 14 var jag olyckligt förälskad i en tjej, en god vän till mig. I samma veva började jag inse att det här med att yla och morra inte var något som alla gjorde, att jag var mer varglik än många andra. Detta, tillsammans med att jag hittade en gammal version av Rödluvan, utan någon censur, utan någon jägare, gjorde att jag började identifiera sagofiguren med tjejen jag var kär i. Jag tyckte ju att hon, till skillnad från mig, passade i rött. Även nu, när jag är ung vuxen och inte alls förälskad i min gamla kompis, så kan jag inte undgå att haja till när jag ser någon klädd som Rödluvan. Genom att jag som fjorton-åring, som en varg med nyvaknat sexuellt intresse, började se likheter mellan Rödluvan och min första kärlek, så har Rödluvan i sig blivit min symbol för den perfekta kvinnan.

Jag tror att sagor tilltalar oss, för att de känns tidslösa. Fulla av symboler behandlar de ofta jobbiga ämnen som trakasserier inom familjen (Snövit), incest (Tusenskinn) och farliga män (Rödluvan). Om jag när jag var fjorton kände igen mig i Vargen från Rödluvan, så kände jag igen mig i historien om Lilla Sjöjungfrun (inte Disneys!) i mitt förra förhållande. Sagor får oss att bearbeta saker, utan att riktigt inse det när vi lyssnar på  dem…

Ironiskt nog har min besatthet av sagan om den lilla flickan på väg till sin mormor även lett till att jag fick spela henne i en barnpjäs. Ibland på maskerader kan jag fortfarande ta på mig luvan som jag gjorde till föreställningen, och inom mig tyst känna triumfen: att Rödluvan och Vargen blivit en och samma person.

(Båda bilderna i inlägget är gjorda av mig 2005 eller 2006, när jag gick i gymnasiet)

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Besatt av en symbol

  1. Ping: Red Riding Hood – Recension från en varg | Ulv i Människokläder

  2. Ping: Om prideparaden 2013 | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s