*vinka*

Vargting har skaffat en egen lya, och gjort nya upptäckter.

En sak som verkligen står ut gällande mig själv, när jag läser om andras upplevelser, är att dom skiftar. Till och med dom som alltid är skiftade beskriver det som ett skifte, och det känns inte rätt för mig längre, sedan jag lyckades förstå mig på mig själv bättre.

Låter det knasigt? Ja, det kan nog verka så.

Saken är den att jag inte känner saker separat längre, om jag har gjort det, utan att jag snarare har två kroppar; den fysiska och den spirituella. Jag känner alltid rörelser med båda två, jag känner både vinden slita i mina fysiska kläder och min spirituella päls, jag rycker undan från höga ljud med mina människoöron och jag stryker tillbaka mina vargöron för att dämpa dom.

Jag känner skor, jag känner tassar. Vissa skulle kalla det att vara ”integrerad” medan jag, på senare tid, snarare säger att jag är i samklang, jag upplever allt på samma våglängd istället för att störa ut mig själv.

Det liksom förklarar varför jag hade sådana problem när jag kallade det för en fantomkropp; det är ju att säga att den slutligen inte är jag. Att den är främmande. Jag kommer ihåg dagar då hjärtat började slå hårt och adrenalinet kom som en flodvåg av panik över att det kändes så fel att stå upp, så fel att röra sig, så hemskt fel att gå i trappor. Fel.

Jag vill dela med mig av mina upplevelser, jag vill utveckla mina ord för att kunna hjälpa andra att bli i samklang, men när jag försöker sätta ord på det i något slags uppsats så fastnar jag. Fast. Kan inte, det är nästan som att jag inte ‘får’, att någonting har satt en spärr som jag inte ska ta mig förbi.

Ett tag ville jag inte kalla mig själv för varg. Det var för mycket, och.. jag vet inte, mitt undermedvetna satte stopp. Men så, för någon vecka sedan, så påpekade min vän Rogue att (översatt) ”Så… du är bekväm med att kalla dig varg igen? Bra!” innan jag själv insåg det. Och det kändes bra. Det kändes som ‘jag’ istället för att vara beblandat med andras ord, terminologi och åsikter.

Det känns udda att vilja hjälpa andra, jag har nog inte varit så altruistisk tidigare, det var för många mentala blockeringar i vägen.. för en människa mår ju inte bra om hon inte mår bra, och hur kan hon då få andra att må bra?

Nej, nu ska jag sluta pladdra och ge mig ut på den livsfarliga isen.. lunch väntar på mig hos mina föräldrar, och som en fattig studerande varg som har beställt studentlitteratur för 1300 kronor har jag insett att gratis mat är trevligt.

Dessutom måste ju flocken (familjen) hålla ihop :) skulle aldrig klara mig utan dom.

//O.

Annonser
Det här inlägget postades i Info, känslor, Kroppsbild/-funktion. Bokmärk permalänken.

En kommentar till *vinka*

  1. susitar skriver:

    När det gäller vad man ska kalla sig, så har jag alltid tänkt att ibland kan man nöja sig med ett ”nästan”. T ex kallade jag mig själv varulv innan jag kallade mig själv teriantrop, helt enkelt för att det var den bästa termen jag kom på just då. Det är lättare att kalla sig något som iaf ger folk nästan rätt bild, än att ge sig på en lång förklaring om hur ofta man ylar, om nackhår som reser sig etc… varje gång.

    Det är väl som att jag måste kalla mig asatroende när jag pratar med folk som inte är insatta i nyhedendom, även om jag föredrar andra ord. Men asatro ger folk nästan rätt bild, emedan forn sed inte säger något för de flesta.

    Kul att skriver igen förresten. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s