Att lära sig att gå

Bara en sån sak som att gå i den här kroppen kan bli irriterande ibland. Ofta är jag nöjd med hur jag kan röra mig, men ibland känns det som om varje sätt att gå är frustrerande. Jag kan välja att gå på två ben. Ibland, när jag skiftar, tappar jag balansen. Eller funderar över vart jag ska göra av med mina framben, när de inte är upptagna med att gå. Jag kan försöka röra mig på alla fyra. Bakbenen är längre än frambenen, jag blir framtung och mina långa, smala, mänskliga fingrar klagar på tyngden. Jag kan böja ner knäna och hasa mig fram, fyrbent, om än med bakbenen i underlig position. Det känns fel. Det är något jag kom på redan som barn, det är inte så man rör sig fyrbent.

Istället väljer jag att gå på två ben, om än oftast ”på tårna”. Balansen kan ibland bli bättre, även om jag förstår att det bara är något min hjärna fått för sig. Det känns bättre, när jag trampar på den främre delen av foten, min tass, och med knäna lite böjda. Som om jag är redo, som om jag får tillbaka kraften i mina bakben. Min framtassar längtar ibland efter marken, och då får jag se till att ibland ge dem det. Springa uppåt i trappor går t ex alldles utmärkt på det sättet.

Annonser
Det här inlägget postades i Kroppsbild/-funktion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s