Serien ”Ung och Annorlunda” i DN

Dagens nyheter har nyligen börjat med en intervjuserie som handlar om ungdomar som är annorlunda. Jag kan tycka det är både ambitiöst men också lite platt… Att jämställa någon med annorlunda klädstil med någon som har selektiv mutism och Aspergers syndrom känns inte helt rätt…. Men å andra sidan kände jag mig ofta ignorerad när jag var yngre för att jag inte avvek på ”rätt sätt” för att få uppmärksamhet. Svartklädda människor, högljudda, människor med diagnosticerade funktionshinder, dem kunde vuxna samtala om på ett oroligt sätt.

Skolkuratorer, lärare etc är nog vana vid att handskas med folk som blir mobbade pga utseende, blyghet osv, men hur handskas de med mobbing när mobbarna retar sig på att offret är en ”vargtjej”? I min skola gick det överraskande väl, när en sådan situation dök upp. Men tidigare i livet har jag varit mobbad pga alla möjliga ”anledningar”. Från fulhet, brytning, till fritidsintressen och umgängeskrets. Dessa anledningar är snarare bara ursäkter. Jag tror det är något annat mobbarna reagerar på egentligen. Rädsla, kroppspråk, önskad reaktion? Alla har väl någon gång fått en retsam kommentar, men vad driver mobbare att fortsätta med elaka kommentarer, och ibland våld, gentemot en viss person?

Nåväl. Det är ju inte mobbning det egentligen skulle handla om. Men jag blir lätt lite överengagerad när det pratas mobbning.

Pauline säger att hon ibland önskar att det syntes på henne hur annorlunda hon var, så att folk skulle förstå att hon inte är som alla andra, sluta förvänta sig ”normalt beteende”. Jag kan delvis förstå. Ofta kan jag signalera saker genom klädsel, för att möjligen få folk att förstå lite i taget. Inget extremt. Kanske ett vargsmycke eller så.

Jag ser nog ganska snäll ut. Jag är kort, sminkar mig inte särskilt hårt, runda ansiktsdrag… Så folk tror nog ofta att jag är lite harmlös sådär. Sen visar det sig att jag har starka åsikter, inte är så oskyldig, att jag vill springa ikapp harar och äta upp dem… Haha. Å andra sidan kan jag ibland vara livrädd för att alla mina ”konstigheter” ska bli allmänt kända. Hur ska det då gå till att få jobb, speciellt i tider med hög arbetslöshet?

För jag har alltid känt mig annorlunda. Jag plockar upp en bit, det kanske handlar om att jag är bisexuell eller att jag är uppvuxen med ensamstående förälder… men alltid saknas det något. Jag känner mig konstig bland konstiga. Enda undantaget hittills är nog bland andra teriantroper. Där är alla så underbart udda och konstiga. För annars har det alltid varit något… I HBT-världen finns en rädsla för religion, jag är ”asatroende”. Hos hedningar finns ofta en slarvig syn på vetenskap, medan jag studerar naturvetenskap. Osv.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Serien ”Ung och Annorlunda” i DN

  1. - skriver:

    Du är så fin, låt ingen trycka ner dig för den du är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s