Kvällspromenad

Jag var ute och gick i ungefär en timme. För det mesta kände jag mig ensam, jag gick runt till olika parker i närheten. Jag gick på tårna i snön, jag försökte lukta på saker, tittade upp mot stjärnorna…

Det var när jag kom till Vitabergsparken, som jag vågade göra det jag verkligen ville. Jag ylade, ett högt och gnälligt ensamhetsyl. Ett yl som säger ”var är ni, jag är ensam”. Efter det mådde jag direkt bättre. Jag hade fått ge uttryck åt mina känslor, och plötsligt kändes mina skor bekvämare och mina steg lättare.

Men det är svårt det där. Jag bryr mig så mycket om vad andra tänker. Undrar ifall jag stör folk, kanske väcker något småbarn som sover redan, ifall ytligt bekant ser mig… Men ibland måste jag få släppa ut ett yl.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Skifte. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s