Stäppvargen

Jag älskar Hermann Hesses bok Stäppvargen. I gymnasiet fick vi läsa den på svenskan, och de flesta i klassen tyckte den var tråkig, underlig och svår att förstå. Jag förälskade mig i den. Även om jag vet att den i mycket är symbolisk, och ett tillfälle för författaren att dels vädra sin egen ångest och dels diskutera jungiansk psykologi, så älskar jag den.

Den är välskriven, om än med vissa delar väldigt virriga och pladdriga (framför allt slutet), och den handlar om en man som känner sig ömsom mänsklig, ömsom som en varg. Sen att vargen får symbolisera människans ”primitiva sida”, och mycket av ”vargens” beteende inte alls är en riktig vargs, så finns det sådana guldkorn som gör att jag då och då plockar fram boken och bläddrar i den igen.

”Ty alla som fäste sig vid honom såg bara den ena av hans två sidor. Många tyckte om honom som en fin, klok och egenartad människa och blev sedan förfärade och besvikna, när de plötsligt måste upptäcka vargen i honom. Och de måste de, ty som alla människor ville Harry bli älskad som helhet, och inför dem han särskilt gärna ville bli älskad av kunde han just därför inte fördölja och förneka sin vargnatur. Men det fanns också de som just älskade vargen i honom, just det fria, vilda, obändiga, farliga och starka och för dessa blev det en utomordentlig sorg och besvikelse när plötsligt den vilda, bittra vargen också var människa, hyste längtan efter veka och goda känslor, ville höra Mozart, läsa dikter och ha mänskliga ideal.”

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Stäppvargen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s