Vargens kunskap om vargar

Jag läser bevarandebiologi just nu, och eftersom vi är i Sverige talas det en hel del om vargarna. Visst talas det även om järvar, fjällrävar, hundraser och diverse utländska arter. Men den svensk-norska vargstammen dyker upp gång på gång i exempel. Min ena lärare är ju en av experterna i just vargstammens genetik, så kanske är det inte förvånande.

Jag känner att jag älskar ämnet, att jag känner mig hemma bland människor som ser nyttan i biologisk mångfald osv. Genetik är dessutom intressant, och det sysslar vi med en hel del. Men då och då dyker den där nästan skyldiga känslan upp: får jag uttala mig om ”vargfrågan”?

Jag var även på ett seminarium om vetenskap, i allmänhet. Idéhistoriken framför oss börjar med att berätta om vad som skiljer människan från djuren. Det där gör mig alltid lite obekväm. Att dra alla icke-mänskliga djur över en kam. Han undvek de mest korkade fällorna, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite spänd över det hela.

På en föreläsning skiftade jag lätt, men tack och lov var det precis innan rast. När jag reste mig upp och bad min pojkvän att följa med, kändes det som om jag bara styrde min kropp på håll på något vis. Det var så främmande att tala, att tvinga sig själv att använda ett språk som för stunden kändes onaturligt. Men min pojkvän märkte det hela, och vänligt kliade han mig bakom öronen under den korta rasten vi hade.

Annonser
Det här inlägget postades i Skifte, vargjakt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s