En till ”komma ut”-historia

Jag minns att någon läsare länge sen undrade ”hur det var att komma ut”. Men en sådan process tar tid, och varje gång man berättar för en ny person, så kommer man ut igen.

Jag rekommenderar inte att skrika ut ”Jag är en (vad det nu kan vara)!” för alla. Men det kan vara användbart med familjemedlemmar och vänner, att känna att man kan vara sig själv med dem. Men nu tänkte jag berätta när jag gick i gymnasiet, och skulle förklara att jag var en teriantrop för en vän.

Vi var goda vänner då. Oftast umgicks vi i en liten grupp med andra vänner, gjorde roliga saker. Jag och E gick i samma skola, men inte i samma klass, och hade många gemensamma vänner och bekanta. En dag satt vi på ett café och åt glass. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet ens, men jag tog mod till mig och försökte förklara hur det kändes för mig att, på sätt och vis, vara en varg. Jag förklarade hur personlig känslan var, hur det inte var något jag valt, att det kallades för teriantropi, osv. När jag kom till en paus, så sade han:

”Så du är en furry?”

Så fick jag förklara skillnaden, försökte berätta hur ”furry” är en bred term för en fandom, dvs, människor som har en gemensam hobby, som tycker om samma saker. Att de ofta skapar rollspelskaraktärer som är djur, eller tecknar förmänskligade djur. Men att de inte nödvändigtvis kände sig som djur.

”Men du är en furry?”

Nej.

Men oavsett hur jag försökte förklara, så gick det aldrig in. Till saken hör också att E, precis som många andra unga män som lagt ner mycket tid på internet, ogillade furries utan någon ordentligt anledning. Nåväl, jag lämnade ämnet, gav upp.

Ett tag senare, kanske en månad, jag minns inte… så gick jag, E, och två av mina goda vänner (som kände till min teriantropi) ute på en promenad. Det var mörkt, solen hade gått ner och det var lite kyligt i luften. Det var höst. Jag kände den där bekanta ilningen i ryggen, kände rastlösheten… jag skiftade. Jag sprang iväg, på tårna. E var förvirrad, men alla sprang efter mig. De två andra vännerna fnittrandes, de tyckte hela grejen var ganska rolig faktiskt. Jag sprang iväg till skolgården i närheten, det var inga människor där eftersom det var så sent. Jag tappade balansen, ville springa på alla fyra, men det är svårt med en människokropp. Jag kravlade mig fram en bit till, och så satte jag mig ner och ylade. E kom och tog tag i min axel. Han sa något, minns inte exakt, men något i stil ”men sluta med det där nu!”. Jag morrade, jag ville inte bli avbruten, ville inte bli rörd på det sättet.

Det har gått flera år, jag minns inte allt som hände. Jag tror jag jagade kaniner också, som fanns på skolgården. Hopplöst svåra att få tag i. Men när skiftet gått över, så gick vi och fikade hos en av oss. En av dem sa: ”Det var … eller hur?” och jag nickade. ”Tänkte väl det” sa hon neutralt. Men E talade aldrig om händelsen med mig.

Vi har numera tappat kontakten. Jag tror inte det beror på det här egentligen. Tror det beror mer på att vi gled ifrån varandra. Han gled ifrån de flesta av sina gamla vänner. Skaffade sig nya. Har ett annat sorts liv nu.

Annonser
Det här inlägget postades i Komma ut, Skifte och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s