Vänskap och teriantropi del 2

Började med att prata om hur teriantropi influerat relationer till andra människor i förra inlägget. Nu fortsätter vi med ett annat fall.

Min första höst på gymnasiet( känns som så länge sen!) var också den tiden jag hittade ordet teriantropi, eller ”therianthropy” på engelska, på internet. Med det hittade jag också information, andra som kände likadant, forum, hemsidor… Det var fantastiskt. Jag var inte ensam, det fanns ett ord för att beskriva det jag kände, och det var så fantastiskt att läsa om andras upplevelser. Inte bara vargar heller, utan kattdjur, fåglar, boskap och diverse andra sorters djur. Men jag var också rädd för att bli alltför påverkad av internet, och visste att jag ännu var ung. Så jag beslöt mig för att vänta innan jag registrerade mig på någon av sajterna och gav mig själv in i diskussionerna.

Under samma tid hade jag fortfarande mina gamla fullmåneslekar. Jag hade börjat med att gå ut och yla varje fullmåne, tillsammans med vänner, eftersom jag trodde att jag var en varulv. Jag visste inte bättre, så jag antog att detta var vad jag var tvungen att göra. Det var väldigt befriande att få varga loss en kväll i månaden, men jag insåg också att mina vänner där inte kände lika starkt som mig.

När jag började i gymnasiet så umgicks jag mest med killar. Riktiga nördar också. Vi hade helt andra önskemål från sociala sammanhang än andra i klassen. Vi kunde sitta och prata om samlarkortspel, datorspel, fantasy … vi hade en ganska hård jargong och många internskämt. En dag då någon frågade mig vad jag hade gjort kvällen innan, så kom det fram att jag brukade yla då. När jag var så ung och naiv kunde jag inte se något farligt med att prata om det. Jag blev tillsammans kortvarigt med en av killarna i gänget, och med honom pratade jag öppet om min teriantropi. Han fick uppleva mina instinkter på nära håll flera gånger också. I gruppen skämtades det en hel del om min vargighet, men det var för det mesta vänskapliga skämt, och vi skrattade tillsammans.

Efter att jag gjort slut med min pojkvän, så blev samvaron i vår grupp mer instabil. Han var arg på mig, och började prata om att jag var tokig. Skämten om ”inga hundar tillåtna” var inte så roliga längre.

En dag under andra året på gymnasiet var det några killar i en annan klass, några jag inte ens kände, som ropade efter mig: ”Vargtjejen! Hörru, vargtjejen!”. De ylade på lek, skrattade åt mig, störde mig. Frågade, med illvilja i rösten, vad jag tyckte om päls. De vägrade säga varifrån de hört om mig. Det pågick i flera dagar, tills jag tog kontakt med personal på skolan.

Men mitt förtroende var brutet. Mina sk vänner hade skvallrat om mig, fått mig att verka tokig och vägrade ta ansvar för det. Skolan kändes inte längre trygg, trots att killarna som retat mig slutade tvärt. Jag bytte skola under jullovet.

Den här historien har lärt mig att någon som först verkar acceptera dig som du är, kan, när han är upprörd, börja sprida rykten. Och att, när man ”kommer ut”, tjänar på att påpeka att detta är något personligt, inget att sprida ut åt alla håll och kanter.

Tack och lov var personalen på skolan förstående, även när jag förklarade vad de retade mig för. Min mentor ifrågasatte mig inte, även om jag förstod att hon aldrig träffat någon som mig förut. Åtminstone inget som pratat om sin identitet med henne. Jag vet inte vad hon sa i mötet med grabbarna från parallelklassen, men jag är tacksam för att de slutade.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Komma ut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vänskap och teriantropi del 2

  1. Ping: Vänskap och teriantropi del III: Sista delen | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s