Problemet med att vara annorlunda bland de annorlunda

Varje gång jag är nedstämd, så funderar jag på att ringa någon sån där ”jourhavande medmänniska” eller på någon chatlinje för ungdomar etc… Men det finns en sak som ofta gör att jag till slut undviker det.

Jag orkar inte förklara om allt igen.

Skulle jag ha en bakgrundshistoria som folk vore mer bekanta med, så som ”jag är transsexuell”, ”jag har asperger” eller ”mina föräldrar skilde sig nyligen”, så är sådana jourer ofta förberedda. De har hört om vanliga diagnoser, om homo- och bisexualitet (även om jag stött på bifobi en gång på tjejjouren), om ätstörningar, stress och allt annat som man kan hitta i en gymnasiebok i Psykologi A.

Men aldrig har de hört talas om teriantropi, eller artdysfori.

Det är väl inte så konstigt. Det är ovanligt, antagligen mycket mer ovanligt än t ex autism. Man måste prioritera. Men varje gång jag måste förklara grunden igen så glider jag in i ”föreläsar-inställning”. Det går inte för mig att dela med mig av mina känslor på samma gång som jag måste förklara att nej, det här är inte samma sak som att vara furry, nej, det här är inte en psykos, nej, jag är inte en våldsverkare.

Det blir mest ett himla ”ooh, jag har aldrig hört talas om det här förut” med varje ny jourperson, terapeut, psykolog. Jag blir defensiv när de inte kan ta det på allvar. Tack och lov så har alla tyckt att min identitet som människo-varg är ofarlig, harmlös. Men bara min nuvarande psykolog (som jag nu inte sett på ett tag), har verkligen accepterat, känns det som. Att han verkligen bara tror på mitt ord, och inser att det inte är en lek för mig. Men samtidigt är han mogen nog att fokusera på det som är mitt problem: perioder med nedstämdhet. Jag träffar honom alltså inte för att försöka ”bota min vargighet” eller vad nu kanske vissa har fått för sig när de läst det här. Det handlar om att när jag blir stressad, så blir jag nedstämd, kanske får självskadetankar. Inte helt ovanligt i vår tid, när folk oroar sig för arbetslöshet, utbrändhet och terrorism.

Men att jag alltid känner mig annorlunda, det ökar ju på risken för att jag ska hamna i det där. Jag har aldrig känt mig ”normal”. Och då både människor och vargar vill ha sällskap och kunna lita på folk, så förstår ni vad det leder till.

Gah, önskar att jag kunde hålla en föreläsning (likt min idol Trollhare) inför ett gäng socionomer och psykologer. Så att man fick det överstökat. Så att folk fick upp ögonen. Jag älskar att informera och debattera.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Komma ut och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s