Att klämma ner vargen i sitt hjärta och plocka upp den igen

(det här inlägget är skrivet i slutet av november, men det verkar som att jag inte lyckades publicera det då. Så jag gör det nu)

Tidigare idag åt jag middag tillsammans med min pojkvän, min mamma och hennes pojkvän. Jag hade varit lite småvargig tidigare, men under middagen skulle jag ju agera normal. Jag blir alltid lite konstig när jag försöker trycka undan mina vargkänslor. Jag tror folk uppfattar mig som disträ då. Jag la märke till hur konstigt allt verkade: ta upp glas och bestick med händerna som har långa fingrar, sitta i stolen …

Jag känner inte riktigt min mammas nya kille än. Mamma är en riktig skvallerbytta, så kanske har hon sagt något. Men jag vågar inte göra sådant som känns naturligt med honom i närheten. Jag glider in i sån där ”artighet på distans”. Vi pratar inte särskilt mycket. De har iofs precis blivit ihop. Men jag vet inte särskilt mycket om honom.

Efter middagen kunde jag inte riktigt hålla det inne längre. Inne på mitt rum bad jag V att klappa mig. Jag hamnade i ett djupt skifte. Jag stod på tårna, lutade mig mot honom, typ såhär, fast med framtassarna snarare på hans midja. Han sa något till mig, han talade mjukt. Men jag förstod inte orden. Det var lite konstigt då, att jag som i den stunden såg mig helt och hållet som en varg, att vara så nära honom. Men jag visste att jag tyckte om och litade på honom, trots hans ”underliga” utseende och lukt.

Annonser
Det här inlägget postades i Skifte. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s