Promenix

Jag har varit sjuk en hel del nu i vinter. Förkylningar och magsjukor avlöser varandra känns det som. Men igår kväll så orkade jag på en promenad. Jag hade bara suttit still i två dygn hemma, och rastlösheten började ge mig problem med sömnen. Så jag gick ut en snabb sväng, till den lilla parken bredvid som folk mestadels rastar sina hundar i.

Jag såg spår efter hundar i snön. Jag kunde förstå att här hade tidigare idag hundar sprungit omkring och lekt med varandra, nosat och hälsat. Jag ville så gärna i den stunden att jag också kunde göra sådant. Röra mig som ett hunddjur, lukta som ett, lämna tassavtryck i snön. I en människokropp är det svårt att röra sig bekvämt på alla fyra, speciellt med tjocka och otympliga vinterkläder. Päls vore praktiskt! (vilket påminner mig om att jag som barn hörde ”människor har ingen päls, för att vi ska kunna ha kläder på oss”. Gemene man behöver nog en lektion i evolutionsbiologi).

På vägen tillbaka såg jag en hare. En hare, inte en kanin. Långörad, långbent, försiktig. Jag ville så gärna komma nära den, känna hjärtat bulta bakom pälsen, känna lukten av den ordentligt. Han sprang iväg, sin arts nervösa vanor trogen.

Annonser
Det här inlägget postades i Skifte. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Promenix

  1. tannhauser3 skriver:

    har – som jourhavande hedning på wordpress inte så mycket att säga om vargar i människohamn, men desdo mer om björnar och bärsärkar just nu. Välkommen förbi i blogg-gemenskapen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s