Att upptäcka något nytt om sig själv

Är det någon annan här som kollar på Once upon a time? Jag och min mor (som älskar fantasy) kollar på den tillsammans på Kanal 5. Serien handlar mer eller mindre om en stad, där alla som bor i den är egentligen kända sagofigurer, ”fångade” i den verkliga världen som vanliga människor, och utan minne av deras tidigare liv. Detta har pojken Henry klurat ut, efter att ha läst i sin stora sagobok. Mycket av serien går ut på att karaktärerna på olika sätt påminns om deras riktiga identiteter, men oftast skakar av sig det som ”en slump”, ”en dröm”, ”galenskaper” osv.

Väldigt otherkin-aktig handling, eller hur? (Varning för spoilers nedan!)

Det senaste avsnittet fokuserade på Graham, stadens sheriff. Han börjar få tillbaka minnesbilder av sitt gamla liv, men kan inte riktigt sätta dem i ett sammanhang. Han hör talas om Henrys idé om att alla i staden är sagofigurer under en förbannelse, och tar kontakt med pojken. Då börjar han få ett sammanhang för sina lösryckta minnen, han förstår att han är jägaren i Snövit (ni vet, han som skulle döda Snövit men lät henne rymma?).

Därefter börjar scener som jag känner igen mig i SÅ starkt. Han blir rastlös, han måste ta reda på sanningen! Han verkar besatt, ja galen, för andra. Han svamlar om minnen, om vargar, han vill förändra sitt liv… Den sortens galenskap som inträder när man upptäcker något nytt om sig själv, en besatthet då man vill veta mer och mer… tills man fått reda på så mycket som det går, och man lugnar ner sig igen. Tyvärr dör TVs Graham när han väl fått tillbaka alla sina minnen, men han såg väldigt lycklig ut innan.

Jag minns mitt eget ”uppvaknande” som det ibland brukar kallas. Mitt var väl inte så dramatiskt, det var en process över flera år. Men jag känner igen den brinnande längtan av att veta mer! Satt vid datorn och läste om olika hunddjur, för att vara säker på min art. Tog kontakt med andra teriantroper, jämförde erfarenheter. Kartlade mitt beteende, funderade, kände efter. Varje framsteg kändes enormt! Numera är jag lugnare, men fortfarande om jag får reda på något nytt, kan det tändas en gnista i mig, då jag under en tid framöver försöker integrera min nya kunskap med min gamla.

Jag blir också påmind om Claudia i En vampyrs bekännelser. Hon är en vampyr, men hon märker att hon inte känner till många andra vampyrer, eller varifrån de första vampyrerna kommer ifrån. Så långa kvällar sitter hon med böcker och letar och letar… försöker ta reda på om hennes ”familj” är ensamma eller inte. På samma sätt, när jag först förstod att jag var mer varg än andra människor, så letade jag mycket efter vad det skulle kallas, fanns det andra, vad orsakade känslan, vad skulle jag göra? Efter att ha sprungit in i många återvändsgränder, varulvsmyter, totemdjur, furries, fantasylitteratur, occultism… så hittade jag ordet ”teriantropi” och blev övertygad om att ordet beskrev mina känslor väl (tidigare hade jag bland annat kallat mig själv varulv och lykantrop). Tack vare min mor och ett tv-program, faktiskt.

Men jag blev påmind om tiden då jag var yngre och desperat letade efter sanningen, denna gång av ett fantasydrama på TV.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s