Vacker hund och ologisk längtan

Jag såg en sådan fin hund idag när jag väntade på tunnelbanan. Det var nog en schäfer från en brukslinje, med mycket mörkbrunt i pälsen och orangea ögon. Han verkade snäll. När hans matte klappade honom över nacken, och jag la märke till hans tjocka päls, så blev jag avundsjuk.

Jag vill också ha päls. Jag vill också vara i schäferstorlek och ha stora tassar.

Imorse tänkte jag på hur svårt jag har att förstå kvinnor med stark barnlängtan. Speciellt de som har svårt att få barn, men ändå inte vill adoptera. Det ha känts så ologiskt för mig: varför är det så viktigt? Hur kan de lägga ned så mycket pengar på fertilitetsbehandlingar, när det ändå inte är säkert om det funkar? Sen tänkte jag på att min längtan, min ologiska längtan att ha en nos, en svans, att kunna springa på alla fyra… Och att de skulle nog ha svårt att förstå sig på mig. Skillnaden är väl att det i regel är betydligt lättare att skaffa barn, än att förvandla sig till en varg.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Kroppsbild/-funktion och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vacker hund och ologisk längtan

  1. RL skriver:

    Jag är en biologisk kvinna, och jag förstår inte ens själv hur man kan ha en sådan stark barnlängtan – likaväl har jag den. Jag tycker inte ens om den. Den bara finns, och jag har inget att säga till om. Däremot är längtan att ha tassar, nos, svans, tjock päls… mycket lättare att förstå. Kanske för att det på ett djupare plan är min identitet. Vore jag varg kanske jag skulle ha valplängtan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s