Lite om vad som hänt i helgen och så

Jag har flera dagar funderat på hur jag skulle få till en bra röd tråd i det här inlägget, men jag ger upp. Jag skriver helt enkelt lite om det som hänt senaste dagarna. Ni får stå ut med det, helt enkelt.

I lördags gick jag simmade, först gången på länge. Har ett rabattkort för en av simhallarna i närheten, och simning är bra motion. Det känns också som det rensar tankarna. Alla vet att både hundar och människor behöver motion, och så även jag. Även om min uppväxt kan beskrivas som ganska soffpotatis, för ingen i min släkt är intresserad av idrott. Jag tänkte också på det här med varför det ses som så barnsligt att simma hundsim? Jag skulle gärna vilja simma mer hundsim när jag motionsimmar, men jag är rädd för att folk ska titta på mig konstigt?

I söndags blev mitt arbetspass inställt, så istället städade jag balkongen (som har ett duvbo med två ungar*, förresten), ylade till musik och gick på promenad till en park. Det var på kvällen, så inte mycket folk där, och jag passade på att gå på alla fyra, nosa omkring och gå bland buskarna. Kändes helt fantastiskt. Problemet var bara att när jag kom hem så blev jag sjuk direkt. Jag blev ordentligt magsjuk, och sitter fortfarande hemma och återhämtar mig. Missar viktiga saker på kursen. Men imorgon ska jag hänga på igen. Sen är hela klassen noijig nu, är rädd för att jag ska smitta ner dem. Jag förstår dem. Jag ska ta med mig handsprit och inte dela mat med någon. Inga pussar till pojkvännen heller imorgon, trots att jag saknar honom.

*Idag, när jag ändå mår så pass bra att jag är uppe och går och orkar sitta och skriva det här, så vattnade jag växterna på balkongen. Började undra var de där duvungarna var, för boet var tomt. Efter ett tag hittades de döda under bänken. Något måste ha dödat dem, och jag såg ju en skata tidigare… men sådan är naturen. Synd bara att vad som än dödat dem inte orkade flyga iväg med de döda ungarna, utan lämnade kropparna för mig att städa upp. Duvföräldrarna har stått på balkongen och sett förvirrade ut. Ja, men så går det när man lämnar ungarna ensamma längre och längre stunder.

Jag ser fram emot att bli frisk och att vara ute mer.

Annonser
Det här inlägget postades i Skifte och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s