Att bryta mönster

Jag har tänkt på det här med varför jag kan känna mig obekväm med att vara vargig i närheten av vissa människor, trots att jag pratat om det med dem. Jag har kommit fram till att det handlar om människor jag känt sedan långt tillbaka. Eftersom jag har varit van vid att kontrollera mig själv runt dem, så är det svårt att bryta det mönstret. Varje vänskap som har börjat som artig, mänsklig vänskap är svår att byta mot instinktiv, vargig vänskap. Jag vill inte göra någon obekväm.

Med pojk/flickvänner har jag varit öppen om min djuriskhet så snabbt som möjligt. Dels för att intensiva känslor och sex kan trigga igång skiften, men också för att det är lättare att säga det på direkten, istället för att dölja och sedan känna sig skyldig när man är tvungen att berätta förr eller senare.

Hm… jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg… Kanske gnälla bara lite. Gnälla om fällan i att en relation fastnar i en mall som var menad att vara tillfällig. Eller gnälla om rädslan att folk kanske bara nickar och ler när man pratar om ens känslor för att de vill släppa samtalsämnet. Jag vet inte.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Komma ut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s