Ingen fara, jag är onormal på andra sätt också

Ibland när folk kritiserar mig, eller någon annan, för något personlighetsdrag, hobby, sexuell läggning eller vad det nu kan vara så används försvaret ”men jag är helt normal annars”. Jag har läst det i argumentation för att acceptera olikheter, som om man bara kan acceptera en transperson, en bög, en invandrare eller en religiös person om de är ”normala” i övrigt. En hbtq-person som är psykiskt sjuk, t ex, får skämmas dubbelt. Dels för att hen sticker ut från normen på två sätt, men även för hen ger en av grupperna ”dåligt rykte” genom att vara konstig på flera sätt.

Jag antar att det är det här intersektionalitet handlar om? Att se hur olika grupperingar och identiter påverkar varandra när det gäller bemötandet från samhället.

Så, jag skulle ibland vilja säga att ”jag är helt normal i övrigt!”, men då skulle jag ljuga. Är någon helt normal ens, förresten? Och ibland, om man är udda på ett sätt men normal på andra, så hävdar folk att man ljuger eller hittar på om sättet man sticker ut på för att man ”annars vore trist och normal, och det vill väl ingen?”. Men är man konstig på flera sätt så blir man dömd hårt också. Hm.

Jag är teriantrop, jag tillhör en liten religion, jag är uppfostrad av en ensamstående invandrad mor, jag är bisexuell, är en del av bdsm-communityt, jag är numera diagnosticerad med depression (pga stress), jag blev mobbad som barn.

Men jag är ”normal” på många andra sätt:

Jag studerar, sommarjobbar, bor i en lägenhet med sambo, tycker om musik och dans, brukar spela tv-spel och kolla på film med kompisar, klär mig rätt så vanligt och ser rätt så vanlig ut.

Det plågar mig lite att veta att jag är så ”konstig”. Var och en  av sakerna för sig skulle omogna männniskor få för sig att kritisera mig för. Jag antog, när jag var yngre, att alla människor var konstiga på sitt sätt. Men jag har verkligen hittat folk som är rätt så mellanmjölk-svensson-vanliga. Människors vars konstigaste egenskap är bantningsmetoden de följer, glömska eller en bra förmåga att leva sig in i böcker. Och så skrattar dessa människor och pratar om ”ja, vi är alla lite konstiga, eller hur?”. Och jag vågar inte ens ta upp hur jag känner.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor, Komma ut och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ingen fara, jag är onormal på andra sätt också

  1. Bra skrivet! Detta att påstå att en inte har problem med en viss egenskap eftersom en är helt okej med denna egenskap hos i övrigt ”normala” människor, samtidigt som en dömer människor med denna egenskap ännu hårdare för övriga ”abnormaliteter”, det funkar helt enkelt inte. Att en kan se förbi en viss normbrytande egenskap betyder inte att en ser den som likvärdig andra, utan bara att en ser den som okej att blunda inför när det är värt det.

    • susitar skriver:

      Precis! Hur kan man säga att man fullt ut tycker det är okej att vara icke-straight eller funktionshindrad eller vad det nu kan vara… om man tycker det blir lite läbbigt med en läderbög i rullstol? Eller sätter gränser på ”hur konstiga folk får vara”, dvs hur många minoriteter de får tillhöra samtidigt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s