Varför bry sig om underart eller utseende?

Eller, vilken art eller underart eller hybrid beskriver mig bäst egentligen? För ibland är det svårt att hävda att jag verkligen ÄR en varg – fysiskt är jag det ju definitivt inte. Men jag känner mig som en varg ganska mycket.

Nu frågar sig kanske vän av ordning om det ens spelar någon roll exakt vilken sorts varg jag är. De flesta vilda hunddjur har liknande beteende, oavsett om det handlar om prärievarg, gråvarg, rödvarg, etiopisk varg eller hybrider dessa emellan. När man sedan pratar om underarter till gråvarg, exempelvis, då kan det ju verka löjligt petigt.

Det finns en poäng i en sådan invändning. Om huvudsaken är att kunna förklara mitt beteende för mig själv så behövs inte detaljer egentligen. Då räcker ”varg” gott och väl för att beskriva mina tendenser till att yla, morra, gny, gå på framfoten, vilja jaga harar och rådjur, vara missnöjd med mitt platta primatansikte. För att inte tala om att ifall jag fick möjligheten till att kunna förvandla mig fysiskt, likt en varulv från myternas värld, till ett hunddjur av vilket slag som helst så skulle jag bli överväldigad av lycka ändå. Ja, till och med ganska annorlunda djur, så som lejon eller järv skulle ju fortfarande vara ett fyrbent däggdjur som lever till stor del på hjortdjur och inte klättar särskilt mycket i träd.

Men det är när jag säger ”jag känner mig som en varg” eller ”jag är en varg på insidan” eller någon variant på detta till någon annan… det är då jag tycker att det spelar roll. De flesta människor, när de hör ordet ”varg”, tänker på ganska stora vargar. Även om vargarna i Sverige inte är rekordstora, utan väger i regel runt 35-50 kg, så tror ofta svenskar som aldrig sett en varg i verkligheten att de är stora och aggressiva. De får en viss bild i huvudet, och att kunna säga specifikt vilken sorts varg jag identifierar mig som tror jag hjälper att byta ut den stereotypa bilden mot något som bättre beskriver mig. Det kan också hjälpa dem att inse att jag inte pratar om ”varg” som en personlig symbol eller arketyp – det är inte Vargen med stort V jag pratar om. Jag är en varg, men en individ.

Det handlar också om att dem jag ”kommer ut” inför är oftast personer som står mig väldigt nära. Jag hoppas att de ibland kan se mig som en varg, på något sätt. Helst den som jag känner mig som, inte som något som känns fel (exempelvis en helsvart McKenzie-gråvarg). Ibland får jag presenter av min familj, exempelvis julklappar, som de tror jag tycker om för att det är ”vargigt”. Exempelvis benvärmare, halsdukar etc av fuskpäls – gärna grå. Givaren blinkar åt mig eller säger något som får mig att förstå att de tror att de hittat päls som matchar mig… Eller så blir folk förvirrade över att när jag själv klär ut mig, t ex till Halloween, och går som varg, så brukar jag inte gå i helgrått utan vill gärna slänga in rödbrunt. De tror att jag försöker vara en räv, för folk associerar ordet ”varg” med gråa och stora djur. Inte den rödbruna färgen som hos den iberiska gråvargen, rödvargen, östlig varg eller vissa individer av våra eurasiska vargar. Inte heller tänker de på lättare och mindre vargar så som rödvargen (igen), den utdöda Honshuu-vargen eller indisk varg.

Inom snart kommer jag att skriva ett inlägg om hur jag tänker mig själv som en varg och hur jag kommit fram till det. Ha det bra tills dess!

Annonser
Det här inlägget postades i Komma ut, Kroppsbild/-funktion och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför bry sig om underart eller utseende?

  1. Ping: Så vilken sorts varg är jag? | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s