Så vilken sorts varg är jag?

I förra inlägget diskuterade jag om det överhuvudtaget är lönt att försöka ta reda på specifika drag av sin djurtyp, så som färg, underart eller storlek. Nu tänkte jag gå igenom varför jag anser att ”varg” är det som beskriver mig bäst, kanske t o m särskilda underarter.

Min första magkänsla var ”varg”, jag kallade mig varulv när jag var ung och inte visste bättre. Men när jag hittade andra teriantroper och märkte hur vissa trodde att de var något, men senare kom fram till att något annat beskrev dem bättre, så ville jag vara säker på min sak. Så jag läste på om en massa djur. Fastän jag alltid varit intresserad av djur och naturvetenskap, så hade jag i tonåren aldrig hört talas om dhol, skogshund eller etiopisk varg. Hur kunde jag utesluta att det jag upplevde egentligen var exempelvis schakal-känslor, om jag inte visste vad som skiljer schakal från gråvarg, prärievarg eller afrikansk vildhund?

Jag började att jämföra ”instinkter” jag upplevt och mitt beteende under skiften med vad som är känt om olika hunddjur. För säkerhets skull jämförde jag även med vissa djur inte alls särskilt besläktade med varg, så som lejon, kanin och tamkatt. I viss del har jag också använt upplevelsen av fantomkänslor och hur jag ser ut när jag antar djurskepnad i drömmar.

Jag uteslöt djur från varma klimat, då jag tycker inte om varmt väder (25 grader är lagom, men inte mer tack!) och jag ofta känner mig mer djurisk när jag får leka i snö. Så jag är ingen schakal, tänkte jag. Dholen, som jag känner någon form av dragning till, uteslöt jag baserat på ljud. Dhol kan låta på många sätt som kändes främmande för mig, men ylar inte, vilket jag gör.

Jag tog mig också en funderare över storlek. Jag kände på mig att jag definitivt var större än en rödräv, men jag hade länge svårt för att vara mer specifik än så. Vilka byten ett rovdjur slår kan säga något om storleken och andra saker. Jag är mest intresserad av hare, rådjur, ren, en del större hjortar. Jag kan tänka mig fåglar, gnagare, amfibier. Eftersom vuxna renar ser ut som byte för mig, så kan jag inte vara alltför liten.

Jag uteslöt tamhund baserat på flera faktorer. Dels så ylar jag mycket och skäller lite, emedan de flesta hundar gör tvärtom. Jag har också en stark jaktinstinkt, och under mentala skiften så söker jag mig i regel bort från människor, inte till dem. Hundar har avlats till att ty sig till människor och att förstå sig på deras kroppspråk. När jag skiftar så missuppfattar jag människor hela tiden, exempelvis blir ett skratt där tänderna syns bara obehagligt. Min inre kroppsbild, hur jag tänker mig själv när jag blundar, inkluderar upprätta öron och relativt lång nos, vilket i och för sig finns hos många hundraser, men inte pekar särskilt mot hund.

Till sist finns kvar vilda Canis som bor i tempererade eller subarktiska zoner. Det vill säga, gråvarg, rödvarg, prärievarg och östlig varg. Gråvargen i sin tur kan delas in i flera underarter. Dessa kan hybridisera, och vissa av dem är det osäkert om man bör kalla egna arter, hybrider eller underarter.

I en klardröm där jag sprang omkring som varg i ett shoppingcentrum stod jag bredvid en hanschäfer. Jag minns detta tydligt, och jag minns att vi hade liknande mankhöjd. Vilket tyder på att jag ganska liten för att vara gråvarg, eller att schäfern var ovanligt stor. Av alla hunddjur är gråvargen störst, även om det finns små underarter av den. De flesta små underarter finns däremot i varma, torra miljöer, t ex den indiska vargen. Frågan är hur pålitlig en dröm är? Jag har haft alla möjliga pälsfärger i drömmar, exempelvis, och vissa gånger i drömmar har jag varit helt övertygad om att jag är en rödvarg och ibland en gråvarg…

Men om jag går på spåret med något som är lite mindre… nåväl, vissa eurasiska tikar kan vara ganska små. Tikar är generellt mindre än hanvargar också. Men ändå, en eurasisk varg i ryssland tenderar att ha en mankhöjd på ca 80 cm, att jämföra med schäferhanens 60-65 cm.

Prärievargen är ofta i den storleksklassen, men där stöter jag på andra problem. Prärievargar jagar ofta ensamma, deras flockar har en mycket lösare uppbyggnad, och deras yl låter ofta ”fel” i mina öron. Då återstår rödvarg och östlig varg. Båda är mindre än gråvargen, men ser ganska lika ut. Rödvargen är hotad, och finns bara kvar i ett litet bestånd i North Carolina, USA. Deras yl låter rätt, men deras livsmiljö känns så fel. Sydöstra USA är fortfarande betydligt varmare än Sverige, och jag vill ha snö.

Den östliga vargen, även känd som Algonquinvargen, är lik rödvargen, men finns i Kanada. Jag har ofta känt att jag är en östlig varg, men jag kan inte vara helt säker. Ibland känns det som om jag borde vara en gråvarg, kanske av eurasisk underart, kanske misstar jag mig på storleken… Kanske spelar det inte ens någon roll.

Men, för att sammanfatta, dessa tre är dem jag känner igen mig mest i:

coywolf, eastern coyote3Hybrid mellan varg och prärievarg (Canis lupus x Canis latrans / Canis lycaon x Canis latrans) – bild härifrån http://wolfdogproject.com/uploads/coywolfs/easterncoyote.html

geral paetzer

Gråvarg (Canis lupus), specifikt vissa underarter så som eurasisk, italiensk och den där populationen på Kanadas västkust. Bild av Geral Peatzer.

eastern wolf detail ontario museumÖstlig varg (Canis lycaon) – Bild från Ontario Royal Museum (uppstoppat exemplar)..

 

Annonser
Det här inlägget postades i Info, känslor, Kroppsbild/-funktion, Skifte och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Så vilken sorts varg är jag?

  1. Ping: Några tankar igen om vilken sorts varg jag är | Ulv i Människokläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s