Att integrera människo- och varginstinkter, att mjuka upp skiften

Jag upplever att mina instinkter och känslan av att vara varg växlar mellan att vara svag och stark. Detta är något som bland teriantroper kallas för ”mentala skiften” (mental shifts), men upplevs inte av alla. Det finns andra former av ”skiften”,  till exempel kallas det för drömskifte om man är sin djurtyp i en dröm, och vissa känner ibland av djurkroppsdelar som de egentligen inte har (typ som fantomlemmar), och dessa stunder kan kallas för ”fantomskiften” (phantom shifts). Om en teriantrop upplever skiften eller inte, och vilka typer, är helt individuellt.

För min del är dock mentala skiften det vanligaste.

När jag var yngre hade jag en del starka och plötsliga mentala skiften, en del av dem nästan ”black-outs”, jag hade efteråt svårt att minnas exakt vad jag gjorde under dem. Jag hade ganska begränsad kontroll över mina skiften, även om jag lärde mig allt eftersom. En del av mina skiften förstod jag inte vad det var heller då, utan jag har förstått först efteråt varför jag började springa ”på tå” och sedan plötsligt tappade balansen på två ben under en gympalektion – något som ledde till en tåfraktur.

En del av att växa upp som teriantrop är att lära sig hur man ska bete sig, och att lära sig att hålla ens instinkter under kontroll. Folk kommer att tycka att man är konstig om man helt öppet flämtar med tungan ute, eller plötsligt springer efter en hare. Man får också lära sig att ibland hålla käften om hur man ser på världen. Människor kommer att prioritera människor, tro sig vara förmer än andra, och det är mycket svårt att göra något åt saken.

Jag har lärt mig vad som triggar igång djuriska instinkter hos mig, något som både kan användas för att med flit sätta igång ett skifte, eller undvikas vid offentliga situationer. Jag har lärt mig vad som får mig att tänka mer mänskligt, något som är värdefullt när man måste undvika ett skifte. Jag har lärt mig känna igen när ett starkt skifte är på väg, det känns som en stråle längs ryggraden och jag blir rastlös.

Men framför allt så har jag lärt mig att jag måste ge utlopp för ”vargen i mig”, annars kommer det att spilla ut vid fel tillfälle. Att vara mig själv, ge utlopp för mina instinkter, har blivit allt lättare sedan jag flyttade ihop med min pojkvän V. Honom får jag slicka i ansiktet, lekbrottas med, nafsa. Här är det inget konstigt om jag rycker med benet när han masserar mig, eller att jag ibland går på tå. Jag tycker heller inte det är konstigt när han ”skallar” mig som hälsning, eller spinner när vi har det mysigt.

Genom att inte känna mig lika hindrad hemma, så sparas inte vargigheten upp inom mig på samma vis, inte som en flaska som kan fyllas och spilla över. Visst varierar hur vargig jag känner mig fortfarande, vissa dagar känner mig väldigt mänsklig och andra inte. Men jag tror att min möjlighet till vardaglig utlevnad minskar risken för plötsliga skiften i olämpliga situationer.

Annonser
Det här inlägget postades i Skifte och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att integrera människo- och varginstinkter, att mjuka upp skiften

  1. Purre skriver:

    Jag känner faktiskt igen en del saker här. Ibland blir jag tokig om jag inte får jama lite… och på andra sätt vara lite.. kattlik..
    Jag minns några gånger bland folk jag litar på låter mig bete mig.. väldigt kattlik.. på ett sätt som gör att mitt mänskliga sätt känns som en suddig dröm i bakhuvudet jag inte riktigt kommer ihåg. Det är jättemysigt!

    Och för övrigt, ni två tillsammans låter ju bara så urmysigt söta!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s