Drömde om lite allt möjligt

Inom teriantropi-kretsar är det vanligt att använda ord som mentalt skifte, drömskifte, fantomskifte osv. Terminologin är oftast ganska användbar, tycker jag. Mentalt skifte syftar till alla former av förändring inom mentalitet, tankemönster, instinkt från mänskligt till djuriskt, exempelvis. Drömskifte innebär att man drömmer om att vara sin djurtyp.

Jag har däremot rätt ofta mentala skiften i drömmar. Jag tror det är för att man ofta är mer spontan i drömmar, man gör ofta saker på känsla istället för att tänka efter.

Jag hade en sådan dröm inatt. Drömmen hade så många olika saker i sig, och jag börjar glömma bort saker. Jag vet att den delvis baserade sig på Hobbit-filmerna (specifikt filmerna, inte boken riktigt), bland annat att jag, Gandalf, Björn och några dvärgar skulle ta oss in i en grotta för att hämta något. I en annan del av drömmen så var det mer någon form av generisk fantasy med bland annat kattmänniskor (som i Elder Scrolls?), jag träffade min lärare från mellanstadiet… ja, det var verkligen allt möjligt.

Men, en bit passar temat för den här bloggen lite. I en del av drömmen var jag på promenad. Det var soligt och varmt, kändes ungefär som i maj eller tidig juni. Jag var på väg hem, i drömmen var jag övertygad om att jag hade varit i Hornstull, men egentligen såg det inte alls ut som sträckan mellan Hornstull och där jag bor. Nåväl, det var en hel del grönområden bredvid stora, breda vägar. Av någon anledning var de flesta vägarna cykelvägar, och det var svårt som fotgängare att hitta var man skulle gå. Jag pratade med några tjejer i min ålder, kanske yngre, och lade märke till att runt deras picknick-filt låg det färggranna, vackra fjädrar. Det kändes som det här med fjädrarna var väldigt inspirerat av dunet man kan samla i Harvest Moon: A New Beginning som jag spelat mycket. Nåväl, jag började plocka på mig några fjädrar, och sen fortsatte jag på min väg. På alla fyra. I drömmar är det så lätt att röra sig med fyra ben! Det är som att jag i drömmen glömmer bort hur klumpig människokroppen är för den typen av rörelse. För jag talar inte om att krypa runt med knäna i marken, utan gå på alla fyra likt en varg. Jag gick så en stund, tills en cyklist stannade vid mig. Han stirrade på mig. ”Behöver du hjälp?” Först uppfattade jag inte vad han sa, jag var så vargig. Sen förstod jag att jag måste nog se rätt konstig ut och ställde mig upp. ”Nej, hehe, jag mår bra. Jag bara gör sådär ibland” och lite generat skratt… sen fortsatte jag, gående som en människa.

Annonser
Det här inlägget postades i Drömmar, Skifte och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s