Några gånger när det verkligen kändes

Det verkar svepa en trend över blogg-Sverige just nu, att lista tillfällen då ”det verkligen kändes” (exempel 1, 2, 3). Okej, det kanske inte är mer än typ 4 som gjort det här, men den svenska bloggosfären är liten och inavlad, så jag känner att jag kan kalla det här för en trend.

Jag känner mig lite förvirrad över om det ska vara positiva eller negativa känslor, eller både och. Jag antar både och. Jag passar på att göra två listor. En med exempel på känslosamma ögonblick som är starkt relaterade till min teriantropi, en som inte är det direkt (förutom det faktum att jag alltid är teriantrop, oavsett).

  • När jag som strax under 15 år gick i Prideparaden för första gången och fick syn på björnflaggan. Jag trodde den symboliserade sådana som mig, djurmänniskor. När jag fick reda på vad den faktiskt stod för blev jag besviken.
  • Pirret i magen första gången jag träffade F.
  • Att se vargarna på Berlins zoo på nära håll, att se dem leka med varandra, vandra omkring, och önska att jag kunde kommunicera med dem.
  • Jag såg en dokumentär om hur tillverkare av elektronik planerar för att deras saker ska gå sönder efter en viss tid, så att folk köper nya. Jag skämdes för att vara människa och kunde inte sova, när jag tänkte på hur elektronikskräp förgiftar miljöer i u-länder. Jag kände gnyet i halsen hela tiden, och mina händer ville bli tassar.
  • När D, A’s kusin, utan att känna till min djuriskhet, helt spontant började klia mig bakom öronen när vi alla såg på film hemma hos A. Jag smälte under hennes lagom hårda naglar.

Några som inte är teriantropi-relaterade:

  • Jag var 14 och nervöst erkände jag för min klasskamrat att jag var kär i henne. Jag klarade inte av att ens säga hennes namn när hon frågade vem jag var kär i, utan jag pekade bara på henne.
  • Jag var 8, och orolig över att ha glömt min astma-medicin hemma. Min far blir arg och börjar hävda att min astma och allergi är bara påhittade av min överbeskyddande mor. Efter detta blir min relation till min far ännu kyligare.
  • Första gången jag såg min storasyster gråta. Jag minns inte ens hur gamla vi var, men hon är mycket äldre än mig, och för mig var hon vuxen, eller i alla fall nästan. En barnslig illusion om världen som rämnade, när jag såg någon som var ”vuxen” gråta vid köksbordet, och jag inte kunde trösta.
  • När min dåvarande pojkvän i ett vredesutbrott hade gjort slut, och sedan inte hörde av sig. Han sprang iväg och jag stod kvar vid porten och undrade vad det var jag hade gjort för fel. Det var ett under att jag klarade tentan jag hade samma vecka.
  • Alla fjärilar i magen när jag träffade på V, som jag blivit alltmer förälskad i, i skogen. Jag visste att det inte skulle gå att dölja längre, och rasar plötsligt ner på marken, skrattar och gråter på samma gång.
Annonser
Det här inlägget postades i känslor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s