Hur man beskriver teriantropi påverkar andras inställning till det

Ofta dyker det upp trådar i grupper och forum om teriantropi om huruvida man bör ”komma ut”, berätta om det, inför familjemedlemmar, vänner eller eventuella psykologer. Det finns då vissa råd som återupprepas – tänk på vilken inställning personen har gentemot andra ”udda” företeelser, tänk på om det kommer vara värt det, var säker på vad du gör.

Men jag vill inflika ett viktigt råd:

Tänk inte bara på  vad du säger, och vem du säger det till. Lika viktigt är hur du säger det.

Desto mer nervös du är, eller desto större grej du gör det till, desto större är risken att teriantropi ses som farligt, märkligt eller att du har förändrats på något sätt. Undvik att samla familjen och med skakig röst säga ”jag måste berätta något…” De kommer tro att du är dödssjuk eller har gjort något hemskt. Och om du då säger ett ord de inte känner igen, men berättar det på samma sätt som om du vore dödligt sjuk, så kommer folk reagera på det sättet.

Jag har märkt att man kan säga många saker, så länge man säger det med en lagom mix av självförtroende och ödmjukhet. Säger man något konstigt som om det inte vore ett dugg konstigt, kommer folk inte känna sig bekväma med att kritisera det. Har man en dos ödmjukhet, blir det svårare att bli anklagad för att vara galen, fundamentalist eller hjärntvättad.

Något att tänka på.

Annonser
Det här inlägget postades i Komma ut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s