”Hur växte du in i din djuriska natur?”

Denna fråga var rubrik till en tråd på Werelist om hur ens teriantropi upptäckts och ändrats under ens uppväxt. Det här var mitt svar (översatt från engelska):

 

Medan jag kan se tillbaka på vissa beteenden som barn, och tror att det kan ha antytt teriantropi Tänkte jag inte särskilt på det som litet barn. Jag var bara en unge som ville äta duvor och harar, som gnällde som en hund när min syster inte ville leka med mig. Det var bara saker jag gjorde, precis som jag lekte med My Little Pony och gillade spökhistorier, och som barn tänkte jag aldrig på vad som uppfattades om ”normalt”.

Det var när jag var runt 8 år gammal, när jag grundade en ”flock”, kan man säga. Jag kallade det Vargklubben, och för det mesta var poängen var att yl tillsammans och gräva ner trevliga saker i sanden. Jag minns att jag inte gillade hur de andra barnen inte kunde ta det på allvar, för dem var det bara ännu en lek. Från en mycket tidig ålder, brydde jag oerhört om miljön och utrotningshotade djur. Jag kan inte riktigt förstå var det kommer ifrån, eftersom jag är en riktig stadstjej och min mor inte bryr sig särskilt om djur.


I åldrarna 9-13 ylade jag inte eller så. Jag brydde mig fortfarande mycket om djur och natur.

Men när jag var runt 14, kom mina ”instinkter” från när jag var yngre tillbaka fast ännu starkare. Jag kände plötsligt lust att yla, och jag mindes att det var en känsla jag hade som barn också. Jag frågade min syster om hon ville yla med mig. Hon kunde inte förstå varför i hela friden någon skulle göra det. Men för mig, hade det verkat som en helt naturlig aktivitet. Detta var min första riktiga ledtråd att jag kände något som inte var vanligt.

Jag antar att mitt djuriska beteende påverkades mycket av tonårshormoner. Mitt ”uppvaknande” ungerfär samtidigt som mitt sexuella uppvaknande, kan man säga. Så när jag var arg och upprörd, och ensam hemma, morrade jag. Jag luktade på intressanta dofter, och tittade på en hel del varg- och varulvsfilmer. Jag visste att jag var en vargperson på något sätt. Så jag tänkte att jag var en varulv. Kanske inte en varulv som fysiskt förvandlade sig, eftersom det var förmodligen omöjligt, men en annan typ av varulv.

Jag försökte lära mig så mycket som jag kunde om varulvar. Jag läste legender och berättelser, såg varulvsfilmer, jag försökte mig även på en förvandlingsramsa jag hittade på nätet (den fungerade inte).

Precis som förut hade jag inte ännu förstått hur sällsynt den här upplevelsen var. Jag tänkte att det var något som människor inte pratade så mycket om, kanske ansågs pinsamt, men ändå inte så ovanligt. Ungefär som bisexualitet (kom ihåg, det här var samtidigt som jag insåg det om mig själv). Så jag frågade några vänner om de ville ”vara varulvmed mig.

Det var härligt att yla tillsammans med andra! Att gå utomhus på kvällarna, morra, yla, sniffa omkring, brottas, bitas. Vi hade mycket roligt. Men med tiden insåg jag det igen, för dem var det en lek, och för mig var det något mer. Under denna tid, kallade jag mig själv lykantrop. Ibland försökte jag härma myterna om varulvar våra ”varulvskvällarvar alltid under fullmånen, och jag kallade mig själv en alfa (skämtsamt, men ändå). Jag undrade om medeltida metoder med vargskinn och giftiga salvor åtminstone skulle ge mig en illusion av att ha en vargkropp … Min bästa vän rådde starkt att jag inte borde försöka.

Jag hade en hel del drömmar om att vara en varg eller varulv under denna tid.

När jag var 15½, tipsade mamma mig att det fanns ett program på TV att jag skulle vara intresserad av. Hon kände till mitt intresse för varulvar. Om det inte var för henne,  hade jag förmodligen inte sett Animal Imitators”. Det var en dokumentär om människor som var djurlika på något sätt. Furries, en flicka med leopardfläckar som tatueringar, Stalking Cat och Coyote (som då var admin för Werelist). När han beskrev hur det var att vara en prärievarg, kände jag igen mig! Det sätt den mänskliga kroppen kan kännas fel, längtan efter samma sinnen som hunddjur, instinkter

Jag googlade hans namn och hittade Werelist igenom det. Där hittade jag ordet Teriantropi” (therianthropy) för första gången. Kort efter detta, fann jag även den första online-vännen som också var en teriantropi (en norsk björntherian). Jag läste lite på online-forumen, men bestämde sig för att vänta med att delta tills jag var 18, utifall att det hela bara var en tonårsfas. Att läsa om teriantropi också fick mig att inse att jag inte behövde vara en mytisk varulv med en överkänslighet mot silver och magiska förvandlingar under fullmånen Jag kunde bara vara en varg. Så efter ett par månader, började jag kalla mig själv en vargtherian istället för lykantrop.

Hur som helst, under min sena tonåren, upplöste jag min varulvsflock”, jag kom ut till vissa personer som therian, och jag började förstå mina mentala skiften. Jag lärde mig att jag måste låta mig följa mina instinkter då och då på ett säkert sätt, för om jag stänger in allt, kommer det att leda till ett explosivt mental skifte senare.

Jag har ibland undrat om jag har en sekundär kattteriotyp, men jag har kommit till slutsatsen att jag bara verkligen gillar katter. Jag är inte en katt på insidan, jag har bara någon sorts känslomässig kontakt dem (kanskecathearted”?).

En annan märklig grej som skett under tiden jag växt upp med min teriantropi, är att vilka instinkter som varit starkast har varierat:

Tidig barndom: Jakt, slicka ansikten, gny.
Senare barndom: Yl, jakt.
Tonåring: Yl, jakt, gå på tårna, morrande, bitas, intresse för blodlukt.
Nu (unga vuxna): gå på tårna slicka ansikten, bitas, lek-buga.

Jag gissar att ju mer jag hittar avsättning för att vara varg” som är subtilt och inte stör människor, desto mindre känner jag att jag måste att göra de saker som stör andra (som att yla högt). Jag har lärt mig genom erfarenhet vad som fungerar och vad som inte inte gör det.

Artdysforin jag har upplevt har varierat med tiden också. Då och då, kan jag få en månad eller två som känns hemsk, men därefter kan det vara bra ett par år igen. Egentligen ju mindre jag tänker på det, kanske bättre. Det är när jag börjar tänka på hur annorlunda min kropp är mot en vargs som jag blir ledsen.

De ssenaste fyra åren eller så har jag tänkt att jag skulle vara en östlig varg (aka Algonquinvarg) eller kanske en hybrid med prärievarg (mer varg än prärievarg då), i stället för bara en europeisk gråvarg som jag har alltid bara antagit eftersom det är underarten jag är mest bekant med. Å andra sidan kan det bara vara önsketänkande, eftersom jag tycker att prärievargar är coola. Och skillnaderna mellan olika vargpopulationer kan vara ganska subtila … så just nu, säger att jag är en medelstor varg som vill jaga rådjur och hardjur.

Annonser
Det här inlägget postades i Info, Komma ut, Kroppsbild/-funktion, Skifte och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till ”Hur växte du in i din djuriska natur?”

  1. Frida skriver:

    Varför tycker du prärievargar är coola?
    Är det någon skillnad på de och vanlig gråvarg?
    Är prärievarg samma sak som coyote?

    • susitar skriver:

      Precis, prärievarg kallas coyote på engelska. Stora skillnader mellan dem och gråvarg är att prärievargen är mindre, har större öron i förhållande till huvudet, jagar mindre byten (och ofta mer ensamt) och är mycket mer anpassningsbar. Jag tycker de är coola för att de är söta, och för just för att de är mycket bättre till att anpassa sig till bebyggelse. I USA finns det prärievargar som bor i städer! Gråvargar klarar inte av sådant.

  2. skogsvarulven skriver:

    Jag kan berätta lite hur jag upptäckte min djuriska natur.

    Jag hade länge varit intresserad av att uppleva ut ur kroppen upplevelser. Att få själen att lämna
    kroppen och kunna göra resor till en annan dimension. Anledningen till att denna längtan berodde på begränsningar i livet som jag upplevde och en desperat längtan efter att bryta sig loss ur dessa begränsningar. Därför var jag väldigt motiverad att nå mitt mål. Jag brydde mig inte om den litteratur som finns i ämnet eftersom jag visste att jag var ute efter ”äkta vara”. Letar man efter den äkta varan då kan man inte följa stigar som andra trampat på, man måste finna sin egen väg.

    Tidigare i livet har jag aldrig brytt mig om varken vargar eller varulvar. Aldrig känt mig som varg. Ofta känt mig mer hemma i staden, än i skogen. Även om skogen också kan vara fin.

    Men så en dag hände det. Jag hade äntligen samlat på mig den kunskap som krävs för att genomföra en ÄKTA själsresa. Nu menar jag äkta vara, inget trams som man hittar i den ”andliga litteraturen” i bokhandeln.

    Jag lyckades äntligen få energin att stiga. Vilket är det som måste ske för att genomföra en ut ur kroppen resa. Men då hände något oväntat, någonting jag aldrig hade kunnat föreställa mig..

    Sedan den dagen är ingenting mer sig likt i livet mitt och ingenting kommer någonsin mer att bli det heller. Min mänskliga sida är döende. Någonting annat där inne, djupt därinne vill växa, ta över kontrollen. Men jag är rädd. Jag tänker alltid, snart, snart ska jag utforska den delen av mig själv, men först, först måste jag ta itu med det och det i livet.

    Livet kan verkligen bjuda på överraskningar, sannerligen..

    • susitar skriver:

      Det där är väldigt annorlunda från min upplevelse. Det verkar som om du är orolig för att något extremt ska hända, har du talat med någon om detta?

  3. skogsvarulven skriver:

    Jag längtar efter att få ge mig ut den vilda skogen, förvandla mig, fullt ut. Leka med livet och döden där i skogen långt bort från alla människor. Bara tillåta alla djuriska känslor inom mig och låta dem växa, ta över, explodera fullt ut. Uppleva den totala förvandlingen och med den djuriska energin få ”flyga” över stock och sten när jag med vilddjurets kraft sätter fart genom skogen och i den totala vildheten släpper lös alla frihetskänslor. Att få **** ett djur och borra ner nosen i det röda levande varma härliga blodet och bara få känna sig som ett vilddjur fullt. Fri, lycklig, euforisk, värdelös, sorgsen, ”aggressiv”, med det breda spektrum av känslor som naturen genom vilddjuret uttrycker utan idéer om rätt och fel eller vad som borde eller inte borde finnas.

    Där i den mörka natten få sjunga (yla) ut all sorg och eufori inom mig och med vetskapen att jag aldrig mer behöver återvända till civilisationen igen och heller inte har anledning att göra det.

    Få vara sig själv fullt ut.. men inte än, jag är inte färdig än med mitt mänskliga liv, inte än..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s