Recension: De Två Odjuren av Elin Holmerin

Jag var på science fiction-mässan i Älvsjö tidigare i vår och slösade pengar. Jag köpte en mugg med pokémon-motiv, plastfickor för samlarkort och tre fantasyböcker. Två dem har jag läst nu. Så nu följer min recension av De Två Odjuren, med lite kommentarer även om För Hennes Skull som är av samma författare.

De Två Odjuren (hädanefter kallat DTO) handlar om Edwin Svarthamn. Boken hör till en triologi som handlar om drakar som kan förvandla sig till människor (eller tvärtom, beroende på hur man ser på saken). DTO är den mittersta delen, och jag har varken läst första delen (Eldfloder) eller sista (Sår). Jag har läst DTO som helst fristående, och det fungerade hur bra som helst.

Anledningen till varför jag tar upp boken på den här bloggen är för att jag vet att många teriantroper och otherkin brukar vara intresserade av böcker eller filmer som handlar om hamnskiftare. Jag är själv ingen drake, så jag kan inte svara på hur ”äkta” drakscenerna känns. Det som slår mig när jag läser bitarna där huvudpersonen är i drakform är att texten blir mer korthuggen, och att drakarnas utseende beskrivs väldigt lite. Huvudpersonens drakform är svart, med fjäll och med klor och vingar. Formen beskrivs inte alls, och storleken endast på ett något sånär. Så nu föreställer jag mig honom som Tandlös från Draktränaren…

Edwin Svarthamn?

En sak som fångade min uppmärksamhet med boken, förutom drakmänniskor (yay!), så var det att den utspelar sig under 1930-talet. Det är ingen vanlig period att förlägga fantasy i. Däremot utspelar sig Stäppvargen, en av mina favoritböcker, under tiden helt enkelt för att den var skriven då. Stäppvargen handlar om en ensam man, vars själ är till hälften varg, som plågas av att känna sig annorlunda från andra. De Två Odjuren handlar om en ensam man, som är till hälften drake, som plågas av att känna sig annorlunda från andra.

Men mycket annat skiljer sig åt. DTO är mycket mer småstadsidyll, med varmt ylle, renovering av hus, kalla nordiska skogar och tågresor, emedan Stäppvargen är betydligt mer urban och akademisk, med jazz och klubbar och vindsvåningar.

Det finns brister i boken. Vissa av dem är författarens, medan andra är snarare förlagets. Om vi börjar med misstaget som Holmerin gör, är att hon återanvänder vissa uttryck och liknelser alldeles för ofta. Efter ett tag blir det tjatigt med vitt tyg som blir ”grått av svett”, eller alla gånger som hunger uttrycks genom att ”magen drog ihop sig till en boll och gav ifrån sig ett knorr”. Det brukar väl vara förlagsredaktörens roll att ställa lite krav på bokmanuset?

Förlaget Undrentide bör också snarast skaffa sig en bättre korrekturläsare. Boken har många slarvmisstag, i klass med att det står ”du” när det ska stå ”jag” osv. Flera gånger har ett ord blivit avstavat som om det skulle komma en radbrytning (typ, omedel-bart), men det är mitt i en rad… Kanske något som blivit kvar efter en tidigare annan layout på sidorna, men det ser rätt oproffsigt ut.

Men! Boken är bra. Jag vill berömma Holmerin framför allt för hennes förmåga att beskriva åtrå, förälskelse och olycklig kärlek. Det märks både i den här boken, och i kortromanen För Hennes Skull som jag läste innan. Hon har fått mig att komma ihåg nyförälskelsens hetta, osäkerheten kring om den andra personen känner likadant, hur svårt det är att ge upp även om man borde… Det är också intressant hur hon, kanske för att hon är en kvinna, ofta lyckas sexualisera (eller romantisera?) en viktig manlig figur i sina böcker. I För Hennes Skull, som handlar om en kvinnlig tjuv och en alv-politiker, så beskrivs tjuven mest som ”nätt med svarta kläder” och inte mycket mer än så, medan när det gäller alven så lyckas hon framställa honom som riktigt vacker, genom att beskriva hans hår, hållning, kläder. I DTO är tendensen inte lika tydlig, det är ju trots allt Edwin som är huvudpersonen och läsaren borde se genom ”hans ögon”, varför han förälskar sig i en viss kvinna… men på något märkligt vis lyckas hon ändå göra det väldigt tydlig att Edwin är vacker, åtråvärd och jag har en tydlig bild i mitt huvud av hur han ser ut.

Karaktärerna i DTO är intressanta. Handlingen är intressant. Jag läste klart boken ganska snabbt när jag väl kom in i den, för jag brydde mig om karaktärerna. Jag tror nog det är en av dem viktigaste saker en författare kan lyckas med.

En sista kommentar: Huvudpersonens vånda med att ibland behöva ”släppa ut draken”, att hitta en enskild plats att göra det på, påminde lite om mitt egna problem att balansera det mänskliga och det vargiga i mig. Men, till skillnad från i fantasyböcker, så kan ju riktiga personer inte förvandla sig fysiskt, så jag behöver inte oroa mig för att människoskinnet fysiskt ska falla av.

Iaf: De Två Odjuren rekommenderas. Inte bara till dem med särskilt intresse för drakar eller hamnskiftare, utan generellt också.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s