Olika referensramar

Tydligen ska det spelas i Chicago en pjäs som handlar om otherkin: http://www.dailyherald.com/article/20160708/entlife/160709310/

Jag googlade lite, och hittade ett kort utdrag från manuset. Den scenen handlade om hur en make har svårt att förstå sin fru som ”ska låtsas vara drake”. Jag tyckte att stora delar var rätt larvigt, med snack om astrala resor, medeltidsromantik och Tumblr. Men jag kom ändå att tänka på något. Det här med hur man själv kan tycka att något är fullständigt naturligt och normalt, men som vissa andra blir chockerade över.

Vilka vara referensramar är, vad vi känner till och vad vi tycker ingår i ”det vanliga livet” varierar. Det kan variera t ex beroende på uppväxtort, modersmål, religion, ålder och andra delar av ens bakgrund. En 90-åring från Norrbotten känner till andra saker än en 22-åring från Köpenhamn.

Med dem som har antingen liknande bakgrund som en själv, eller helt enkelt har lärt känna en väl, så kan man tala mer öppet. Man har gemensamma referensramar, och behöver inte förklara varje grej, för man antar att ens samtalspartner redan känner till en del.

Ibland gör man misstaget att prata om saker som självklara utan att folk förstår. T ex, jag är hedning och ibland kan säga (när någon frågar mig vad jag ska göra en viss dag) att ”jag ska på blot”. För mig är ordet blot ett vardagsord, det är inget exotiskt. Men för en kollega eller en ny bekantskap så kanske de inte ens vet vad det betyder. ”Vad sa du? Blod?”

Eller när jag och mina vänner diskuterar rollspel, och en icke-rollspelare vid sidan av försöker lyssna. Vi kanske använder begrepp som är obekanta för hen, vi förklarar inte varje steg, för att inom gruppen är det självklart med vad som menas med ”rollfigur”, eller ”spelledare”. Det kanske är först när icke-rollspelaren ställer en fråga som man inser hur man råkat tala förbi hen. ”Alltså… är ni typ utklädda till riddare, som det där… vahettere… lajv?”

Lite samma grej känner jag med teriantropi. Det är en del av mitt liv. I och för sig inser jag hur få det är som känner till det. Brukar inte ta upp det med vilka som helst. Men ändå kan det vara svårt för mig att riktigt förstå nivån av hur främmande och konstigt det ter sig för många. Det är ju normalt för mig. Jag lever ett normalt liv med jobb, vänner, hobbies, osv. Men många verkar tro att vi ”knäppskallar som tror att de är djur” är en viss typ, som går att känna igen, skulle omöjligen vara någon i ens bekantskapskrets.

Nåja, jag är en vargperson. Även om folk tycker att det är ovanligt och märkligt, så är det rätt normalt för mig. Jag är ju van vid mitt eget liv.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s