Hemlängtan

Ibland lyssnar jag sönder en låt så fullkomligt att den tappar sin betydelse under flera år, även om jag blev känslomässigt berörd av den först. Då måste den låten få vila, jag kan inte lyssna på den på länge. Då kan den igen ge den där känslomässiga upplevelsen.

Idag lyssnade jag på The Journey Home från musikalen Bombay Dreams. Jag träffade på den första gången i tonåren, när jag dansade i en musikalkurs på fritiden. Tyckte om den väldigt mycket, men efter att ha övat på den så mycket varje vecka, så blev den till sist bara kopplad till dansen och körsången vi skulle lära oss.

Emellanåt har jag lyssnat på den sedan dess, men den berörde mig inte nämnvärt.

Idag däremot, så grät jag när jag hörde den, och försökte sjunga med.

Långa, utdragna vokaler i musik påminner mig ibland om yl. Detta kombinerat med en text som handlar om hemlängtan får mig alltid att längta hem till… ja, det jag egentligen ska vara. Jag dagdrömmer om en flock som välkomnar mig tillbaka, om höjda svansar som viftar långsamt. Om gny, yl och skäll.

Annonser
Det här inlägget postades i känslor och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s