Att undvika prata om ens artidentitet

Jag gillar att diskutera på internet. När internetforum var mer populära, var jag aktiv på sådana. Numera, blir det väldigt mycket facebook istället. Inte för att jag egentligen gillar facebook mer, men eftersom det är mer folk där, mer aktivitet, så blev det så.

Ibland dyker det upp helt normala samtalsämnen i diskussionsgrupper och -forum där det egentligen vore relevant att nämna min teriantropi, men där jag undviker att göra det. För jag orkar inte förklara något som de flesta aldrig hört talas om, och de som har hört talas om det, tror att det är ett skämt.

Samtalsämnen som:

”Om du skulle vilja ändra något på din kropp, vad skulle det vara?”

Normala människor svarar kanske sådant som:

  • Vill gå ned i vikt
  • Vill få mer muskler
  • Slippa fräknar
  • Bli av med ärr
  • Lite längre
  • Större bröst

Eller något annat som handlar om en detalj på den mänskliga kroppen, och som många kan relatera till.

Knäppgökar som jag?

Eastern-Wolf-2-Carnarvon-ON-Dec.-25-2015-Gord-Harrison.jpg

  • En lång nos
  • Vassa tänder
  • Rörliga, framåtriktade öron ovanpå huvudet
  • Päls
  • Svans
  • Klor
  • Skitsamma.
  • ”Jag tycker fräknar är fint!”

Det här är bara ett exempel på ett samtalsämne där jag egentligen har mer att säga vad jag egentligen säger.

Kanske är alla andra människor också knäppa på olika sätt, och låtsas vara normala? Kanske är våra ytliga diskussioner om kroppar, identitet, sexualitet, känslor och andlighet på internet bara en charad?

Jag vet inte längre.

Men jag vet att det finns något irriterande och ansträngande i att emellanåt vilja prata om något viktigt för en, utan att behöva försvara och förklara det från början. T ex, det brukar inte vara några problem för mig att säga ”jag är bi” i en diskussion om relationer eller sexualitet. Alla vet vad jag menar. Tiden då folk i civiliserade sammanhang slängde sig med fördomar som ”då har du bara inte bestämt än” eller ”vad betyder det ens? Är du hermafrodit?” är nog över.

Men med andra saker, t ex teriantropi, så kan jag inte nämna det i förbifarten när det är relevant. Jag får välja: antingen inte säga något om det, eller se fram emot ett par timmars skrivande där jag påpekar att nej, jag skämtar inte, nej, psykologer vill inte bota mig, nej, jag är inte ute efter att förstöra för transpersoner, ja, jag har hört ditt skämt om ”attackhelikoptrar” förut.

Så oftast väljer jag att inte säga något. Sånt är livet.

Annonser
Det här inlägget postades i internet, känslor, Komma ut, Kroppsbild/-funktion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s