När jag växte upp var jag aldrig särskilt klädintresserad. Men jag var ett ganska sött barn, med runda kinder, långt hår och liten till växten. Så släktingar och familj gav mig givetvis söta kläder i födelsedagspresent och tyckte jag var bedårande.
”Titta! Vilken fin klänning du har fått av pappa! Vill du inte pröva den?”
… ”Eh, ok”. Jag märkte att de blev glada, men jag själv kände väl inget särskilt för spetskragar och sammet.
Först i gymnasieåldern började jag mer bry mig, långt senare i många av mina jämnåriga. Men aldrig till någon bestämd stil. Visst finns det saker jag gillar och inte gillar. Men jag gillar framför allt variation.
Jag inser också att jag haft betydligt mindre problem med nakenhet än många andra också. Jag tycker inte nakenhet i sig är sexuellt. Att sitta nakna i en bastu eller att bada näck eller se en naken person i medicinsk bok har aldrig varit något sexuellt för mig. Även idag så är jag rätt avslappnad som naken. Det känns mer naket att ha på mig t ex en bikini. Som om det framhäver min kropp mer. Medan nakenhet bara … är. Det är frånvaro av kläder, inget annat.
Jag funderar på om det här kan ha ett samband med teriantropi. Djur kan ha päls, fjädrar osv, men de har inte kläder på sig. Kläder är människokonstruerade.
Eller så kan det helt enkelt vara så enkelt att det handlar om min uppväxt. När jag var barn såg man fortfarande kvinnor som solade topless, och jag är van vid bastukultur och en ganska avslappnad inställning till kroppen. Morsan som ibland öppnade dörren för gäster trots att hon bara hade nattlinne på sig, moster som tog med mig på damernas kväll på det lokala badet (där nästan alla badade nakna då). Det blev naturlig med rynkiga tantkroppar och helt asexuella nakna tillfällen.
Bara lite funderingar sådär.
susitar
vargteriantrop
Ulv i Människokläder 