Some advice from an adult therian

This is a repost of a post I wrote on Reddit 2 years ago.

I notice plenty of the users here are teenagers. I have identified as a wolf person since I was fourteen, found the therian community a bit later, and joined the community when I was 18. I am now 30, still a wolf person. I’ve had my struggles, but I’m now happily married, employed, and no longer depressed.

While I am certain there are other older members here on this subreddit who also can give good advice, I wanted to throw in my two cents.

  • Find a balance between the human and animal side. Find safe ways to indulge in your instincts. It’s often a better idea to regularly do small things, in order to avoid a build-up of frustration. Examples:
    • Walking around on all fours at home, when no one can see you.
    • Play with your pets, if you have any.
    • Put on loud music (daytime! Don’t bother your neighbours too much!) to mask vocalisations such as howls, chirps or roars.
    • If you live close to nature, go outdoors!
  • Keep attached to the real world, don’t do anything dangerous or stupid. Even if something looks good to the animal side of you, make sure it is safe for human consumption before eating. Being a carnivorous or territorial animal is never an excuse to attack people or pets, keep your behaviour in check!
  • Really think things through before ”coming out” as a therian. What is your goal when you tell someone about your therianthropy? Do they need to know? Is there a risk that it will backfire, and if so, how badly? Same goes for social media profiles. Even if you don’t use your real name, you might be recognised from pictures or people might be able to figure out who you are based on information you share such as age, location, gender and writing style. And even if you might think it’s fine to be known as ”the weird animal person” now… what about in the future? Can it harm your career or family? Will you still be comfortable with being known as ”one of those crazy furries taking it too far” in 10 or 15 years?’
  • Don’t be afraid of hiding your therianthropy behind hobbies/subcultures. It’s usually more accepted to be a furry fan, or into cosplay, or whatever, than to be openly therian/otherkin. So, if you want to wear a tail and someone asks you why, it’s often safer to say that you are into costuming than to say that you identify as a wolf on all levels except physical. ;) If someone asks you why you spend a lot of time reading about animals – just say you like animals, unless that someone is a very trusted friend!
  • Therians are individuals. Just because another person is also a therian, even if they share your theriotype, doesn’t mean you’ll become good friends. Because you are still individuals, with different experiences, personalities and values. Don’t get obsessed about finding other therians to befriend, to the point of ignoring perfectly nice non-therian friends.
  • Take responsibility of your life. You might be a therian. You might experience species dysphoria, or feel alone, or have weird urges. But you must take responsibility of your own life. Study. Get a job. Be a good friend and neighbour. If you are depressed or have other mental issues, get professional help. Don’t isolate yourself from society. Take care of your body, it’s the only one you have in this life. If you are a good person first, a good role model, and people later find out you are a therian … they’ll be more accepting of it.
  • Don’t be afraid of discussing therianthropy with a therapist. They will be unfamiliar with it. But usually, they don’t see it as a problem or anything that needs treatment. If you however have issues of depression, anxiety or social isolation – those issues can be treated. Even if they are tied to your therianthropy. You can always decline a certain treatment. In most western countries, you can only be ”locked up” (compulsory psychiatric care) if you are at risk of harming yourself or others. So even if that psychologist might think it’s strange that you believe you have the soul of duck or something, you won’t get confined to a mental institution just for that.
  • Not everything is therianthropy. If you are new/young, you might think that every little personality trait or quirk is due to your theriotype. It’s not. You don’t have to ”explain” your dietary preferences or hobbies by trying to tie it into a potentially new theriotype. E.g. you might just be afraid of spiders like any person might be, it’s not a sign that you are actually an insect therian. You might later come to the conclusion that you actually aren’t a therian at all. That’s okay too! Many have gone through a phase where they thought they were a therian, or adopted the label as a roleplaying thing or a coping mechanism. You wouldn’t be the first to realise some other word fits your experience better.
Publicerat i Info | Märkt , | Lämna en kommentar

Filmtips: Wolf

Jag såg tidigare idag filmen Wolf. Det finns visserligen många filmer med det namnet, men jag menar den som släpptes i år och där huvudrollen spelas av George MacKay.

Tre personer med deppiga miner sitter en inomhusmiljö med likadana kläder. Bakom dem stora fönster som visar en välvårdad trädgård.
Wolf (2021)

Det är något så udda som en film om personer med artdysfori! Huvudpersonen känner sig som en varg, blir skickad till en vårdanstalt av sina föräldrar för att bli ”botad” från detta. De andra patienterna känner sig som andra djur, och vårdpersonalen beter sig hemskt mot dem.

Jag tittade på den tillsammans med ett gäng teriantroper och otherkin online, och vi var alla överraskade över hur relaterbara vissa delar av filmen var. Den är överdriven, full med ganska ologiska saker, men replikerna om att vara missnöjd med en alldeles för kort nos t ex, träffade i hjärtat.

Okej, lite plus och minus

Bra delar:

  • Skådespelarna. Riktigt duktiga, de som spelade djurpersoner gjorde det med övertygande kroppsspråk och läten.
  • Cinematografin. Frånsett några enstaka scener, där det faktiskt är oklart vad som händer, är filmen snygg och stämningsfull. Superbt användande av vinklar och färgval.
  • Träffande, om än överdriven, beskrivning av hur artdysfori kan upplevas.
  • Överraskande erotiskt??
  • En del karaktärer som jag genuint tyckte om, och ville se hur det skulle gå för dem. Rufus <3
  • Överlag, rätt stämningsfull och spännande.

Negativt:

  • Framställer teriantropi/artdysfori som något som skapas av trauma, ibland t o m på direkten (”han överlevde en flygplanskrasch och tror sedan dess han är ett lejon”). I chatten skämtade vi därmed om ”50 shades of animal”, eftersom det påminde om hur 50 Shades of Gray framställer det som om bdsm-intresse uppkommer genom barndomstrauma.
  • Extremt platta skurkar. Vi pratar om ”mwahahaha”-tecknad-film-skurk-nivå här. Hade varit intressant att veta mer om vad som drev dem. Just nu verkar framför allt
  • En del logiska luckor och märkligheter, om man börjar tänka efter. (Varför är sjukhuset ENORMT om de bara har 8 patienter? Om målet är att övertyga teriantroperna om att de inte är djur, varför är vårdmiljön inredd som en skog och personalen låter dem göra massa djursaker?)
  • Abrupt slut. Plötsligt så… tog det slut bara. Sluttexterna rullade och jag satt där och undrade… men, va?

Slutsats: Den har sina brister, men är klart sevärd.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Djurfika

Jag var på en fika för ”animal kinksters”, arrangerad via sajten Darkside av en kattperson. Den riktade sig till alla som på något sätt är kinky OCH har en koppling till en djurrelaterad subkultur (t ex, puppy play, furry, teriantropi).
Ja, den gick väl ungefär som många fikaträffar gör. Det är lite stelt. Folk känner inte varandra. Man pratar ibland om saker som är relevanta för temat, ibland om andra saker.

Hm. Mitt dilemma är ofta att inom therian/otherkin-communityt har jag svårt att prata om mitt intresse för pet play, om hur min vargighet tar sig uttryck i sexuella sammanhang. Det beror på iofs mest på att en del forum försöker sig på att vara anpassade efter minderåriga, och därmed inte vill ha diskussioner om sexualitet och kink…
Men samtidigt, inom pet play-communityt, som är så fokuserat på skoj, sexualitet, lek… Så är det svårt att prata allvar. Om artdysfori, om instinkt (som är annat än ”puppy space”) och känslan av inte höra hemma. Inte heller hör sorgen över förluten av biologisk mångfald, om oron för vilda djur, hemma i kinksammanhang.

Det här fikat lyckades ibland med den här känslan av att här, i en ganska onischad överlappsgrupp, kan jag prata om båda sidor. Men tyvärr bara för en stund.

Ibland känner jag mig så gammal.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar

Drömanteckningar: vilse i skogen

När jag var yngre brukade jag skriva drömdagbok varje gång jag mindes vad jag drömde. Det övade upp mitt minne, så än idag har jag lättare att minnas vad jag drömt än många andra, även om jag inte är lika duktig på det i jämförelse med tonåren.

Häromdagen hade jag en dröm som kändes relaterad till min teriantropi. Jag har ofta drömt att jag är en varg, eller en varulv, eller möter sådana. Den här drömmen innehöll inget sådant. Men ändå kändes det vargigt, i brist på bättre ord. Här kommer det:

 


 

Jag var på besök på en mindre ort i Mellansverige jag inte hade besökt förut. På kvällen gick jag ut i skogen i närheten, och jag gick vilse. Det var mörkt, helt becksvart. Jag kunde inte ens se framför mig. Detta oroade dock inte mig särskilt mycket, det kändes mest opraktiskt att behöva vänta till solen skulle gå upp. Det var vår eller sommar, och inte särskilt kallt.

Men så hörde jag hundskall i skogen och blev nervös. Jag såg ljuskäglan från en ficklampa mellan träden en bra bit bort, och en mansröst som talade med hunden. Jag förstod att det var en jägare med hans hund, och detta skrämde mig. Av någon anledning fick jag för mig att de var ett  hot, men pga mörkret kunde jag inte direkt se vart jag skulle springa. Jag valde att försöka gömma mig. Jag kröp ihop vid ett träd, mellan dess stora rötter. Där låg jag i fosterställning och försökte andas så tyst som möjligt.

Hunden hittade mig ändå, tack vare sitt luktsinne. Den måste varit någonslags pointer/stående jakthund, för den spände kroppen och pekade mot mig med nosen. Paniken ökade hos mig. Den skällde till för att få uppmärksamhet från sin husse, och jag försökte gripa tag i nosen på hunden och tysta den, men det fungerade rätt dåligt. Då kom jägaren. Han hade tydligen fått i uppdrag att rädda mig, den vilsna turisten i skogen. Han var vänlig, och ledde mig tillbaka till mitt hotell/spa(?), där alla var lättade över att jag hade hittats. Jag kände mig generad över att ha trott att jägaren och hans hund skulle ha varit ett hot, så jag sa inget om det till någon. Morgonen därpå såg jag dock längtande ut i skogen, som var full av björk.

Publicerat i Drömmar | Märkt , | Lämna en kommentar

Tankar kring kläder

När jag växte upp var jag aldrig särskilt klädintresserad. Men jag var ett ganska sött barn, med runda kinder, långt hår och liten till växten. Så släktingar och familj gav mig givetvis söta kläder i födelsedagspresent och tyckte jag var bedårande.

”Titta! Vilken fin klänning du har fått av pappa! Vill du inte pröva den?”

… ”Eh, ok”. Jag märkte att de blev glada, men jag själv kände väl inget särskilt för spetskragar och sammet.

Först i gymnasieåldern började jag mer bry mig, långt senare i många av mina jämnåriga. Men aldrig till någon bestämd stil. Visst finns det saker jag gillar och inte gillar. Men jag gillar framför allt variation.

Jag inser också att jag haft betydligt mindre problem med nakenhet än många andra också. Jag tycker inte nakenhet i sig är sexuellt. Att sitta nakna i en bastu eller att bada näck eller se en naken person i medicinsk bok har aldrig varit något sexuellt för mig. Även idag så är jag rätt avslappnad som naken. Det känns mer naket att ha på mig t ex en bikini. Som om det framhäver min kropp mer. Medan nakenhet bara … är. Det är frånvaro av kläder, inget annat.

Jag funderar på om det här kan ha ett samband med teriantropi. Djur kan ha päls, fjädrar osv, men de har inte kläder på sig. Kläder är människokonstruerade.

Eller så kan det helt enkelt vara så enkelt att det handlar om min uppväxt. När jag var barn såg man fortfarande kvinnor som solade topless, och jag är van vid bastukultur och en ganska avslappnad inställning till kroppen. Morsan som ibland öppnade dörren för gäster trots att hon bara hade nattlinne på sig, moster som tog med mig på damernas kväll på det lokala badet (där nästan alla badade nakna då). Det blev naturlig med rynkiga tantkroppar och helt asexuella nakna tillfällen.

Bara lite funderingar sådär.

Publicerat i Kroppsbild/-funktion | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hejdå Tumblr

Jag ”lämnade” tumblr lite halvhjärtat något år sedan, efter att ha tröttnat på stämningen bland användarna och hur lätt felaktig information spreds. Jag raderade inte mitt konto, men skapade heller inga nya inlägg. Det enda jag gjorde var att automatiskt länka till denna wordpress-blogg varje gång jag lade upp ett nytt inlägg här.

Lite senare skapade jag ett alternativt konto, men det var bara för att surfa porr. Tumblr är fullt av porr, och det finns många spännande bloggar med nischade inriktningar, som samtidigt uttryckte sig mer respektfullt än mainstream-porrsajter – porr med lite vänlighet, på något vis. Folk som lade upp nakenbilder på sig själva, folk som inte såg ut som photoshoppade fotomodeller.

Men 17 december kommer Tumblr ta bort allt pornografiskt innehåll. Redan nu är det omöjligt att söka med sökord som anses pornografiska. Alla kvinnliga bröstvårtor som inte syns i sammanhang av amning, all nakenhet som inte kan ses som konstnärliga illustrationer eller politiska protester, alla illustrationer och foton som visar sexuella handlingar. Allt tas bort.

Detta tar de krafttag i, när användarna i åratal klagat på botar, hets mot folkgrupp, självmordsuppmaningar. Totalt missriktat, menar jag.

Jag vet att många följde mina skriverier om teriantropi en gång i tiden på Tumblr. Men nu lämnar jag plattformen. Jag har laddat ner det jag kunnat, och sedan raderat mina konton.

Publicerat i Info, internet | Märkt | 1 kommentar

”Hur upplever du artdysfori?” – Fråga från Werelist

Werelist, för den som är ny till bloggen, är ett forum för teriantroper. Den har funnits länge, har vettig moderering och jag rekommenderar den. Trots att den är bra har jag varit inaktiv senaste tiden. Men idag loggade jag in. En tråd jag såg handlade om artdysfori (species dysphoria). Frågan riktade sig till användarna som upplever artdysfori, dvs intensivt missnöje med sin fysiska art, och hur denna tar sig uttryck.

Jag upplever just nu inte artdysfori. Senaste svackan i det var i höstas/vintras någon gång. Men det här svarade jag (översatt från engelska)


Jag upplever artdysfori periodvis. Flera månader kan passera utan dysfori, för att följas av en månad eller två med dysfori, utan någon uppenbar anledning. Det har blivit bättre med åldern och genom att hitta hälsosamma utlopp för skiften och hunddjursbeteende.

Några av de sätt jag upplever artsdysfori:
– Jag får en besatthet om en kroppsdel ​​som saknas eller är ”fel”, och försöker fixa den och sedan bli frustrerad när det inte ens efter mina bästa försök känns rätt. Till exempel besatthet om att skapa en ny svans att ha på mig, men även de bästa svansarna som har en realistisk vikt och färg … är döda delar. Eller tänka på att mina ögon ser konstiga ut, köper gula kontaktlinser och kombinerar det med smink … Men mina ögon ser fortfarande mänskliga ut, fastän jag slösat pengar på dyra linser.
– Den del av min kropp som jag troligen tänkt mest på är mitt ansikte. Var är min nos?! Det finns inte riktigt något jag kan göra åt det. Jag har provat att bära en mask, men då stör den min luktsinne och gör det svårt för mig att äta / bitas. Nosen är också det vanligaste fantomskiftet för mig, fast om jag upplever fantomskiften mycket sällan överlag. Om någon petar på mitt ansikte eller på annat sätt stör mitt ”nosparti” när jag upplever det, blir jag irriterad.
– Att försöka röra mig på ett naturligt sätt, som att springa på alla fyra, men trots övning, är det fortfarande ansträngande och klumpigt med den här kroppen. Det är frustrerande, och ibland slutar jag försöka, även om jag egentligen gillar att springa på alla fyra.
– Ibland när jag ser vargliknande hund känner jag mig intensivt avundsjuk. Det här är en av dem saker som kan utlösa dysfori för mig, ibland har jag grubblat dagar över en vacker hund, hur en perfekt kropp så kan vara så nära men ändå ouppnåelig för mig.
– När min artdysfori har kombinerat med ”normal” depression (orsakad av stress), har jag funderat på möjligheten att reinkarneras som en varg om jag skulle dö / begå självmord. Jag har aldrig gjort något försök eller konkret plan. Jag har lovat vänner och familj att inte begå självmord och jag tar löften väldigt allvarligt.

Saker som har hjälpt mig med artdysfori:
– Mentala skiften. Om jag har ett djupt mentalt skifte, rensar det tankarna på något vis.
– Fysisk träning och sex. Det gör det möjligt för mig att bättre uppskatta min kropp, när den går att göra starkare eller användas för njutning.

 


 

Om du mår så dåligt att du funderar på självmord, kontakta Mind Självmordslinje först.

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/ eller telefonnummer 90101

 

Publicerat i känslor, Kroppsbild/-funktion, Skifte | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Stockholm Pride 2018 + Spelkväll med vänner

Det har varit möjligt för mig att vara ganska öppen om min teriantropi på Pride. Inte så att jag tar upp det med alla eller så. Men på Kinkykvarteret, där jag känner rätt mycket folk, kunde jag diskutera det utan problem. Ingen dömer. Under Prideparaden, som jag gick i, träffade jag på mitt ex Y som jag skrev om förut. Jag pratade lite om att även om jag är bekväm med att prata om min vargighet med henne, så är jag inte öppen med det överallt, och önskar att hon respekterar det. Hon bad om ursäkt över att tidigare inte insett detta, och jag kände att vi förstod varandra.

Överlag – människor på Pride har den där inställningen, den som jag tycker alla borde ha, om att nyfiket lyssna när man träffar på något som är obekant och nytt.

Nu är Pride över. Tidigare idag bjöd jag och min sambo in lite vänner för att spela spel. På ett spelkort stod det en lång harang med regeltekniska ord, och en av vännerna gjorde sig lite lustig över detta.

”Typ som jag uppfattar folk på Pride när de ska beskriva sig själva. Kön, pronomen, läggning, kinks, kintype…” (hon vände sig mot mig) ”eller, är kintype en grej på Pride?”

Jag sa att nej, det är ju inte riktigt samma sak.

”Ja, men på tumblr är det ju sammankopplat liksom”.

Jag kunde liksom höra på sättet hon tog upp det, att här handlade det mest om att göra narr av otherkin, speciellt den typen av otherkin som hänger på tumblr. Så jag sa något om att tumblr inte är ett bra ställe för att förstå sig på den communityn… och försökte byta samtalsämne.

Det är en vän som är närmare vän med min sambo än med mig. Hon vet inte. Ingen av de tre vännerna vet. Jag undrar om det märks att jag blir obekväm med den typen av skämt, att jag försöker skynda mig att byta samtalsämne.

Personligen skulle jag inte haft något emot om de visste att jag var identifierar mig som varg. Men min sambo gillar inte när jag tar upp saker som är privata av det slaget med hans vänner. Han vill inte diskutera sin teriantropi med några av sina vänner, och jag förstår hans oro att om jag säger att är ”en sån där konstig”, så kommer hans vänner säkert fråga honom om det – om vad han tycker, om han också är sån, osv. Jag vill inte utsätta honom för något som gör honom så obekväm.

Där fick jag årets ”Pridebakis”. Fenomenet när man varit så innesluten i den där accepterande bubblan och sen utanför festivalen träffar på fördomar som man levt ganska befriat från ett tag.

Men jag tänker nog för mycket på det här. Hela den konversationen om otherkin tog ju mindre än en minut, och vi spelade i flera timmar. Det var väldigt roligt att träffa vänner och testa lite nya spelkort.

Publicerat i Komma ut | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

”Då är du en hybrid då!” sa hon och skrattade

Jag träffade ett ex till mig, ute på en klubb vi båda råkade vara på. När vi var ihop, i gymnasiet, var jag precis i processen att försöka hitta ord att försöka förklara mig själv och min djuriskhet med. Jag pratade nog alldeles för mycket om det, vilket ledde till att skvaller spreds. Jag var tonåring, orädd, trodde att tabun var till för att brytas.

Nå, nu när jag träffade mitt ex (låt oss kalla henne Y), så frågade hon efter en stund:
”Ursäkta, men… är du fortfarande lykantrop?”

Musiken var högljudd, jag något berusad. Hon hade med sig någon tjej, osäkert om det var en kompis eller flickvän.

Jag: ”Eh… jag brukar säga teriantrop numera”.
Y: ”Jaha, vad betyder det?”
Jag: ”Alltså, det är mer ett samlingsbegrepp för alla sorters djur”
Y: ”Jaså, intressant”
Tjejen jag inte kände lade sig i:
”Ja, Y sa precis förut om hur månen får henne att känna sig djurisk!”
Jag: ”Jaha… Ja, fullmånen är vacker ikväll. Jag tänker mig dock mer som en faktisk varg än en varulv. Haha, jag är inte allergisk mot silver heller”
Jag försökte skämta mig ur situationen, jag var inte riktigt bekväm med att prata om detta personliga i sällskap med en främling, även om jag inte har något emot att prata med Y om det egentligen.
Tjejen: ”Men åååh, då är du en hybrid!”
Och så skrattade hon, som om det hela var en lek.

Annat krävde min uppmärksamhet, så jag lämnade dem två vid baren och rörde mig till dansgolvet.

Men ja, nu har det gått några dagar. Jag har funderat på det där, om hur obekväm jag blir av att det som känns så äkta och personligt, så lätt uppfattas som en lek av andra. Om hur andra tar sig friheten att tolka mina upplevelser åt mig.

Jag borde kontakta Y. Vi sårade nog varandra då, i gymnasiet. Men jag tror hon har förlåtit mig, och jag har förlåtit henne. Det har trots allt gått över 10 år. Men jag bryr mig om henne, om än på ett platoniskt vis. Jag önskar henne väl, och jag tror hon ville prata om något personligt då, men blev avbruten av sin väninna(?), alkoholen och dansmusiken.

Publicerat i känslor, Komma ut | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Några memer och skämtbilder

Brasklapp: Inga av dessa bilder är gjorda av mig. Det handlar framför allt om memes spridda via sociala medier, många av dem har nog anonyma upphovsmakare. För dem som har en källa, så länkar jag till källan under.

Men dessa bilder påminde mig om teriantropi, eller mitt liv som vargmänniska, på olika sätt. Jag hoppas att ni också uppskattar dem.

 

1351192697744.jpg

 

skyddsjakt.jpg

mlbserier.se

funny-kids-notes-dreams-life-goals-31-575951e30fd85__605.jpg

 

PBF037-Bear_Boy.gif

pbfcomics.com

FB_IMG_1507239212168.jpg

 

tumblr_lzgympuaYQ1qltm7eo1_500.jpg

Publicerat i internet | Märkt | Lämna en kommentar