Off topic: Berusande längtan

Det finns något särskilt med längtan.

I högstadiet var jag olyckligt kär i en tjej i min klass i ett och ett halvt år. Det är en lång tid för en tonåring. Det smärtade, att vara så pass nära men inte tillräckligt nära. Men samtidigt, tänk på allt det drev mig att göra. Jag skrev dikter och dagbok, jag gjorde mitt bästa för att imponera på henne trots att det var lönlöst.

Ibland påminns jag om den känslan. Det kan vara när jag tittar på en film eller spelar rollspel. Det kan vara när jag blir attraherad av någon men det är olämpligt att agera på det.

Men som vuxen så klarar jag av att balansera den känslan. Jag kan låta bli att flörta med någon som är upptagen, och finna en absurd njutning av den där stickande känslan i bröstet när jag skönhet jag inte kan få. Jag kan fälla en tår för ett tragiskt kärlekspar på film, utan att bli deppig resten av dagen.

Jag lever ett så pass tryggt liv att jag kan kosta mig på att njuta av längtan och melankoli ibland.

Publicerat i känslor, Uncategorized | Lämna en kommentar

Några artiklar om otherkin och therians

Why be human when you can be otherkin? – Presentation av en ny uppsats (se nedan) om icke-mänskliga identiter, University of Cambridge.

Doctors Herding Cats – Uppsats på 10 sidor av filosofie master Pedro Feijó om icke-mänskliga identiteter och hur de uppfattats medicinskt och psykologiskt genom historien.

What it means to be trans species – Vice-artikel där flera otherkin intervjuas.

Publicerat i internet, Nyheter, Uncategorized | 1 kommentar

Olika referensramar

Tydligen ska det spelas i Chicago en pjäs som handlar om otherkin: http://www.dailyherald.com/article/20160708/entlife/160709310/

Jag googlade lite, och hittade ett kort utdrag från manuset. Den scenen handlade om hur en make har svårt att förstå sin fru som ”ska låtsas vara drake”. Jag tyckte att stora delar var rätt larvigt, med snack om astrala resor, medeltidsromantik och Tumblr. Men jag kom ändå att tänka på något. Det här med hur man själv kan tycka att något är fullständigt naturligt och normalt, men som vissa andra blir chockerade över.

Vilka vara referensramar är, vad vi känner till och vad vi tycker ingår i ”det vanliga livet” varierar. Det kan variera t ex beroende på uppväxtort, modersmål, religion, ålder och andra delar av ens bakgrund. En 90-åring från Norrbotten känner till andra saker än en 22-åring från Köpenhamn.

Med dem som har antingen liknande bakgrund som en själv, eller helt enkelt har lärt känna en väl, så kan man tala mer öppet. Man har gemensamma referensramar, och behöver inte förklara varje grej, för man antar att ens samtalspartner redan känner till en del.

Ibland gör man misstaget att prata om saker som självklara utan att folk förstår. T ex, jag är hedning och ibland kan säga (när någon frågar mig vad jag ska göra en viss dag) att ”jag ska på blot”. För mig är ordet blot ett vardagsord, det är inget exotiskt. Men för en kollega eller en ny bekantskap så kanske de inte ens vet vad det betyder. ”Vad sa du? Blod?”

Eller när jag och mina vänner diskuterar rollspel, och en icke-rollspelare vid sidan av försöker lyssna. Vi kanske använder begrepp som är obekanta för hen, vi förklarar inte varje steg, för att inom gruppen är det självklart med vad som menas med ”rollfigur”, eller ”spelledare”. Det kanske är först när icke-rollspelaren ställer en fråga som man inser hur man råkat tala förbi hen. ”Alltså… är ni typ utklädda till riddare, som det där… vahettere… lajv?”

Lite samma grej känner jag med teriantropi. Det är en del av mitt liv. I och för sig inser jag hur få det är som känner till det. Brukar inte ta upp det med vilka som helst. Men ändå kan det vara svårt för mig att riktigt förstå nivån av hur främmande och konstigt det ter sig för många. Det är ju normalt för mig. Jag lever ett normalt liv med jobb, vänner, hobbies, osv. Men många verkar tro att vi ”knäppskallar som tror att de är djur” är en viss typ, som går att känna igen, skulle omöjligen vara någon i ens bekantskapskrets.

Nåja, jag är en vargperson. Även om folk tycker att det är ovanligt och märkligt, så är det rätt normalt för mig. Jag är ju van vid mitt eget liv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sommar

Vi fick fint väder i maj och början av juni, men just nu regnar det. Var ute i naturreservat både i igår och i förrgår, och framför allt i förrgår när det regnade i stort sett hela dagen så var jag alldeles för dåligt klädd.

Men det grönskar överallt. Varje sommar nördar jag loss med vetenskapliga namn på växter. Jag stannar upp och kollar på små oansenliga örter som andra går förbi.

Min semester är än så länge ganska löst planerad. Ska åka och hälsa på släkten vid något tillfälle i juli, men ska också gå på Stockholm Pride. Där emellan hoppas jag på tid att ta det lugnt också. Bada kanske, vilket jag ännu inte gjort i sommar. Åka ut till naturen på min fritid, och inte bara i jobbsyfte.

Jag har haft det ganska hektiskt på sistone. Mycket jobb, Inte så mycket avslappning, även om jag också haft det väldigt roligt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

”Se upp för passerande tåg”

När jag var liten blev jag ofta rädd för passerande tåg, som rusar förbi stationen i full fart. Det låter mycket, och det fanns också något främmande i att ett tåg inte behövde stanna på stationen. Jag förstår varför det finns spökhistorier kring tåg och tunnelbanor: vi ser dem en stund och sedan försvinner de.

Jag har numera vant mig mer, men hjärtat hoppar ändå till av själva ljudet när pendeltåget susar förbi och jag står på perrongen.

Men höga ljud får mig att känna mig vargig. Jag har nog inte tänkt på det så förut, men nu när jag skriver detta så inser jag: Jag har ylat ikapp med fyrverkerier, jag har morrat till av plötsliga explosioner, jag har följt mina instinkter till musik. Tack och lov att det i regel inte märks lika mycket när man gör konstiga ljud när det redan finns ett starkare ljud som kan täcka det. Och i många sammanhang där det finns höga ljud: dansgolv, nyårsfester, osv, så är det också ganska accepterat att bete sig lite konstigt och spontant. ”Jag var full” är en ursäkt till rätt många saker när man bor i norra Europa.

I förrgår skulle jag till några vänner som bor några pendeltågsstationer bort. Ungefär när jag gick av och började gå mot utgången, så passerade det ett tåg på andra sidan perrongen. Och där och då, kändes det nästan som om jag skulle kunna hoppa ur mitt mänskliga skinn och springa iväg på alla fyra.

Publicerat i Skifte | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Det här med furries, och vad är innebär det att vara ett fan?

Tänker på första gången jag hörde talas om furries. Jag gick i högstadiet, och en artikel framställde det som om de var folk som tände på att ha sex med varandra iklädda djurdräkter. Ingen av bilderna de valt ut till artikeln var smickrande, utan dräkterna var illasittande och fula. Så, precis som många andra tonåringar online, svalde jag denna skildring med hull och hår. Skrattade åt dessa losers, män utan vänner som i slitna och formlösa fuskpälskreationer hade sex med andra män framför kameror. Trodde jag.

Sen lärde jag mig mer. Att furry fandom är en bred subkultur för folk som gillar djurkaraktärer med människolika drag. Att djurdräkterna, eller för den delen, porren, är bara en del. Ungefär som att knappast alla Star Trek-fans har bröllop med Klingon-tema, så är det bara en bråkdel av furries som har en pälsdräkt och av dem är det ytterst få som har sex iklädda dem. Fuskpäls är ju både varmt och knepigt att tvätta!  Att jag, som gillar en del filmer som har djurkaraktärer (Lejonkungen, Watership Down), antagligen skulle vara välkommen in i furry fandom om jag ville diskutera dessa filmer eller skapa min egen fan-karaktär.

Jag ser mig själv inte som en furry. Jag är inte en del av fandomen.

Jag tycker det finns en skillnad i att ”bara” gilla något, och att vara ett fan av något. Min pojkvän uttryckte det som att när man är ett fan av t ex  en genre, en filmserie eller en viss karaktär, så är man redan investerad i nästa del innan det kommit ut. Man har förhoppningar, man tänker ”snälla, låt dem inte förstöra serien genom att göra ett dåligt avsnitt”.

Jag känner så starkt för t ex Star Trek, Mass Effect, varulvsfilmer, Twin Peaks, Cats… Varje gång det produceras en ny Star Trek-film reagerar jag med skräckblandad förtjusning, kommer den här filmen att framställa det fiktiva universumet så som jag tänker mig det, eller kommer jag bli besviken?

Men jag känner inte så starkt för djurkaraktärer i sig. Att en tecknad film har talande djur är inget som i sig lockar mig till att gå och se den. Det krävs mer än så. När jag såg första annonserna för Zootopia hade jag inga särskilda tankar om den. Inga förhoppningar, ingen hajp.

Men jag känner folk som är furries. Och det är nog genom dem jag fått större förståelse för hela furry-grejen. Så att jag inte längre lever kvar i min tonåriga bild av att det bara handlar om maskeraddräkter och gruppsex.

Ps. Fast när jag blivit ännu äldre har jag också insett att det inte behöver vara fel på folk som gillar gruppsex iklädda fuskpäls heller. YKINMKBYKIOK. Ds.

Publicerat i internet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om jag inte hade varit en själv…

Hade jag inte varit teriantrop själv, hade jag nog tyckt att hela grejen var knäpp. Det är ju inte exakt det mest rationella, att se sig själv som (åtminstone delvis) djur trots att man uppenbarligen är en människa.

Men man rår ju inte för vem man är, eller hur? Känslor och identitet är inte riktigt rationella val. Man blir olyckligt förälskad, trots att det smärtar. Man gillar vissa saker mer än andra, även om rent objektivt båda kanske är lika bra eller dåliga.

Och jag, jag känner mig som en varg och önskar ofta jag vore en även fysiskt, även om ett människoliv i moderna Sverige är både långt och bekvämt.

Dessutom, tillhör man inte en grupp, så är det lätt att bara ta till sig det mest snaskiga skvallret och de mest negativa skildringarna av den. Men är man en del av gruppen ser man både och. Delar, individer, händelser som kan vara både bra, dåliga eller varken eller.

Att identifiera sig som djur har, föga förvånande, blivit känt främst genom att folk gör narr av det. Subredditen Tumblr in Action älskar att göra narr av otherkin och teriantroper, klippet på Pao i Outsiders blev internationellt spritt och fick mängder av negativa och förlöjligande kommentarer. Intervjun av mig i DN många år sedan, var så pass vettig och med smakfull bild, så den spreds inte långt. TV-programmet Parlamentet samma vecka nämnde det i förbifarten, men fick inte så många skämt från det. Det som är nyanserat och ”tråkigt” sprids inte, det som är knäppt och kul får många delningar på internet. (Mer om det i nästa inlägg!)

Därför, hade jag inte varit teriantrop själv, hade jag nog bara sett de extrema bitarna plockade ur sitt sammanhang. Jag hade suttit framför min dator och skrattat åt knäppgökarna, eller oroat mig för deras psykiska hälsa, precis som jag gissar att majoriteten gör.

Men nu vet att jag att det finns teriantroper som jobbar som veterinärassistenter, programmerare, forskare, författare. Jag vet att vissa känner sig inspirerade att arbeta ideellt på djurhem eller för bevarande av vilda djurarter. Många har familj. De flesta berättar inte för folk om sin djuriska identitet, utan lever ganska vanliga liv. Jag vet att vissa funnit stöd i communityt när de haft problem i sina liv, när deras älskade husdjur gått bort eller när det varit problem med att hitta bostad. Vårt annorlundaskap kan inspirera.

tumblr_ngwb7sskw81u5auj7o1_500

För mer Theri There, gå in på http://frameacloud.com/otherkin/theri-there/

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar