”Då är du en hybrid då!” sa hon och skrattade

Jag träffade ett ex till mig, ute på en klubb vi båda råkade vara på. När vi var ihop, i gymnasiet, var jag precis i processen att försöka hitta ord att försöka förklara mig själv och min djuriskhet med. Jag pratade nog alldeles för mycket om det, vilket ledde till att skvaller spreds. Jag var tonåring, orädd, trodde att tabun var till för att brytas.

Nå, nu när jag träffade mitt ex (låt oss kalla henne Y), så frågade hon efter en stund:
”Ursäkta, men… är du fortfarande lykantrop?”

Musiken var högljudd, jag något berusad. Hon hade med sig någon tjej, osäkert om det var en kompis eller flickvän.

Jag: ”Eh… jag brukar säga teriantrop numera”.
Y: ”Jaha, vad betyder det?”
Jag: ”Alltså, det är mer ett samlingsbegrepp för alla sorters djur”
Y: ”Jaså, intressant”
Tjejen jag inte kände lade sig i:
”Ja, Y sa precis förut om hur månen får henne att känna sig djurisk!”
Jag: ”Jaha… Ja, fullmånen är vacker ikväll. Jag tänker mig dock mer som en faktisk varg än en varulv. Haha, jag är inte allergisk mot silver heller”
Jag försökte skämta mig ur situationen, jag var inte riktigt bekväm med att prata om detta personliga i sällskap med en främling, även om jag inte har något emot att prata med Y om det egentligen.
Tjejen: ”Men åååh, då är du en hybrid!”
Och så skrattade hon, som om det hela var en lek.

Annat krävde min uppmärksamhet, så jag lämnade dem två vid baren och rörde mig till dansgolvet.

Men ja, nu har det gått några dagar. Jag har funderat på det där, om hur obekväm jag blir av att det som känns så äkta och personligt, så lätt uppfattas som en lek av andra. Om hur andra tar sig friheten att tolka mina upplevelser åt mig.

Jag borde kontakta Y. Vi sårade nog varandra då, i gymnasiet. Men jag tror hon har förlåtit mig, och jag har förlåtit henne. Det har trots allt gått över 10 år. Men jag bryr mig om henne, om än på ett platoniskt vis. Jag önskar henne väl, och jag tror hon ville prata om något personligt då, men blev avbruten av sin väninna(?), alkoholen och dansmusiken.

Annonser
Publicerat i känslor, Komma ut | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Några memer och skämtbilder

Brasklapp: Inga av dessa bilder är gjorda av mig. Det handlar framför allt om memes spridda via sociala medier, många av dem har nog anonyma upphovsmakare. För dem som har en källa, så länkar jag till källan under.

Men dessa bilder påminde mig om teriantropi, eller mitt liv som vargmänniska, på olika sätt. Jag hoppas att ni också uppskattar dem.

 

1351192697744.jpg

 

skyddsjakt.jpg

mlbserier.se

funny-kids-notes-dreams-life-goals-31-575951e30fd85__605.jpg

 

PBF037-Bear_Boy.gif

pbfcomics.com

FB_IMG_1507239212168.jpg

 

tumblr_lzgympuaYQ1qltm7eo1_500.jpg

Publicerat i internet | Märkt | Lämna en kommentar

Grundläggande värderingar i livet

Jag funderade igår på att människor reagerar starkast när de känner att de måste välja mellan att försvara eller bryta mot sina grundläggande värderingar.

Skolan försöker lära oss vissa värderingar. Mycket plockar vi upp från familjen. En del kanske genom filosofi, religion eller politik. Eller tvärtom – att vi dras till olika livsåskådningar beroende på dessa värderingar.

Två saker jag prioriterar väldigt högt i mitt liv är:

  • Kunskap
  • Ärlighet

De är så grundläggande för mig att jag knappt ens kan motivera dem. T ex, jag kan motivera varför jag tycker det är fel att skräpa ned (skadar djur, natur, stör andra människor). Alltså är ”skräpa ned” inte dåligt bara ”för att”, utan dåligt pga sina konsekvenser.

Visst, kanske jag kan peka på positiva konsekvenser av kunskap. Mer medvetna val i livet, bättre förberedelser, osv. Eller försvara ärlighet med hur folk såras av lögner. Men okunskap och lögn kan också ge, åtminstone tillfälliga, positiva konsekvenser. ”Det man inte vet, skadas man inte av”, använder folk för att motivera allt ifrån att inte berätta om otrohet, till att ljuga till barn om döden.

Men nej, jag prioriterar alltid kunskap och ärlighet. T o m när folk tycker det är onödigt, som i ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. Eller  ”vem bryr sig, det är en vacker bild ändå!”, som en bekant till mig sa när hon hade spridit ett foto med en beskrivning (plats och datum) som uppenbart inte stämde, om man bara gjorde en snabb googlesökning.

Och jag tänker… klart jag bryr mig.

Är det verkligen så ovanligt?

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

”Alla känner väl såhär?”

Jag läste precis den här tråden på reddit: I used to be incredibly homophobic, and then ultimately realized I was bi.

Läs den gärna. Jag tycker det är starkt att kunna medge sina misstag.

Det som slår mig som väldigt viktigt är att han uppfattade det som att alla upplevde homosexuella fantasier då och då, men bara några valde att agera på det. Det var ju så för honom. Först senare insåg han att nej, heterosexuella brukar inte fantisera om samma kön på det viset, alltså är han inte straight, alltså är inte sexuell läggning ett val.

Jag har en tanke att när det gäller diverse intressen, personlighetsdrag, sexuella preferenser etc så finns det två sätt folk tenderar att generalisera:

  • ”Ingen annan är så konstig som mig, jag är så ensam!”
  • ”Alla andra måste känna likadant, men bara väljer att inte prata om det/agera på det”

Självklart så är det ytterst få mänskliga upplevelser som är fullkomligt unika, eller delas med ”alla andra”. De flesta egenskaper delas med en del av befolkningen, och sen varierar det med hur stor andel. Det är relativt vanligt att vara homo/bi eller vänsterhänt, t ex. Det är betydligt ovanligare att vara albino eller ha fyllt 100 år, men inte ens det är helt unikt.

Hur vanligt teriantropi är? Det finns nog ingen tillförlitlig statistik på det. Min gissning är att det är mindre än 1%.

När jag var yngre trodde jag att det ”nog är vanligt, folk bara pratar inte om det”. Men desto mer jag började prata om hur jag kände mig som en varg, och frågade om andra hade sådana känslor, desto mer insåg jag att det var ovanligare än jag först trodde.

Och numera, inser jag också hur komplicerat det är att försöka ta reda på det hela. Det finns personer (framför allt unga) som under en period tror sig vara teriantroper, men inser sedan att nej, något annat ord beskriver dem bättre. Det finns också personer som verkar uppfylla definitionen för teriantropi (identifierar sig som icke-mänskligt djur), men som inte känner till begreppet. Etiketter och ord är svåra på det viset. Och kanske ett typiskt ”i-landsproblem”. Kämpar man med att få tak över huvudet eller flyr från krig, så lär man knappast ha tid att fundera på vilken etikett som beskriver ens inre bäst.

Publicerat i internet | Lämna en kommentar

Elever som snackar identitet

Jag undervisar på gymnasiet. Här är en historia från tidigare i terminen:

Nästa halva av lektionen handlade om olika definitioner av kön (biologiskt, juridiskt, könsidentitet osv). Tog upp det här med trans & cis i samband med det, kändes relevant. Klassen var ovanligt fokuserad och lyssnade noga. Sen skulle vi ha frågesport. Under tiden jag tog fram frågorna hörde jag två elever långt fram i klassrummet småprata med varandra.

”Ja, det där med trans går väl att förstå, men folk som identifierar sig som typ hundar och katter och så är ju inte okej alltså, då är det något som är fel på dem”.

Väldigt splittrade känslor. Förstås vet de inte att jag är ”en sån”.

Å ena sidan: Fan, t o m elever som annars är så öppensinnade och fina känner att det är fritt fram att snacka skit om teriantroper, antagligen pga något de sett på TV eller Tumblr. Lite sorgsen över det. Och inte kan jag lägga mig i en konversation jag bara råkade tjuvlyssna på…

Å andra sidan: En av de där knäppa djurmänniskorna har undervisat er i en dryg termin, och ni har inte märkt något! Jag är t o m en väldigt populär lärare på skolan. Hah! 1-0 till Knäppa Vargfröken.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Relevant forskning om furries:

Länk: The Anthrozoomorphic Identity: Furry Fandom Members’ Connections to Nonhuman Animals

Du behöver inloggning, t ex via ett universitet för att komma åt hela artikeln.

I den här rapporten används två stora enkäter riktade till furries, med liknande frågor, för att se samband mellan vilken typ av koppling personerna upplevde till djur, och välmående och huruvida man tillskrev djur känslor. Känslorna delades upp i två olika sammanhang: A. Enkla ”allmänna” känslor (t ex glädje, rädsla) och B. Komplexa (antaget unikt mänskliga) egenskaper (t ex artighet och ödmjukhet).

De tre sätten att känna samhörighet med djur som studien använde som uppdelning var: 1. Att gilla djur 2. Känna ett andligt band till djur 3. Identifiera sig som ett djur.

Ett intressant resultat är att det inte fanns något statistiskt samband mellan att helt enkelt gilla djur och ens välmående. De som upplevde ett andligt band till djur hade ett bättre välmående, medan statistiskt sett så hade personer som identifierade sig som djur ett lägre välmående.

Forskarnas slutsats är att det finns ett samband mellan hur vi känner samhörighet med djur och psykologiska effekter. De diskuterar också möjligheten att det lägre välmåendet som rapporterades från personer som identifierade sig som djur skulle bero på artdysfori (missnöje med ens fysiska art).

Högst intressant. Om du är nyfiken på att veta mer, t ex hur det här med att tillskriva djur känslor hängde ihop med de tre kategorierna, eller statistik om enkätsvaren, läs hela rapporten.

Publicerat i Info | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Trött eller pigg?

När jag var yngre så kände jag mig som mest vargig när jag hade överskottsenergi. När jag var rastlös och lekfull, det var då jag kände för att springa på alla fyra eller jaga harar.

Kanske är det så att jag inte har samma tonårsenergi längre.

De senaste dagarna har jag däremot känt mig som mest vargig när jag är trött. Sent på kvällen när jag ska lägga mig, föreställer jag mig för mitt inre hur det skulle vara att vara täckt av päls, att ha klor istället för naglar. Tidigt på morgonen, på väg till jobbet, finns det ibland stunder då mina mänskliga tankar är avstängda och jag bara … är.

På jobbet är jag jämt fokuserad på mitt arbete. Det är så att jag knappt hinner känna efter hur jag mår eller vem jag är. Men det är kanske bra så. Fullt fokus och professionell.

Publicerat i känslor, Skifte | Lämna en kommentar