”Alla känner väl såhär?”

Jag läste precis den här tråden på reddit: I used to be incredibly homophobic, and then ultimately realized I was bi.

Läs den gärna. Jag tycker det är starkt att kunna medge sina misstag.

Det som slår mig som väldigt viktigt är att han uppfattade det som att alla upplevde homosexuella fantasier då och då, men bara några valde att agera på det. Det var ju så för honom. Först senare insåg han att nej, heterosexuella brukar inte fantisera om samma kön på det viset, alltså är han inte straight, alltså är inte sexuell läggning ett val.

Jag har en tanke att när det gäller diverse intressen, personlighetsdrag, sexuella preferenser etc så finns det två sätt folk tenderar att generalisera:

  • ”Ingen annan är så konstig som mig, jag är så ensam!”
  • ”Alla andra måste känna likadant, men bara väljer att inte prata om det/agera på det”

Självklart så är det ytterst få mänskliga upplevelser som är fullkomligt unika, eller delas med ”alla andra”. De flesta egenskaper delas med en del av befolkningen, och sen varierar det med hur stor andel. Det är relativt vanligt att vara homo/bi eller vänsterhänt, t ex. Det är betydligt ovanligare att vara albino eller ha fyllt 100 år, men inte ens det är helt unikt.

Hur vanligt teriantropi är? Det finns nog ingen tillförlitlig statistik på det. Min gissning är att det är mindre än 1%.

När jag var yngre trodde jag att det ”nog är vanligt, folk bara pratar inte om det”. Men desto mer jag började prata om hur jag kände mig som en varg, och frågade om andra hade sådana känslor, desto mer insåg jag att det var ovanligare än jag först trodde.

Och numera, inser jag också hur komplicerat det är att försöka ta reda på det hela. Det finns personer (framför allt unga) som under en period tror sig vara teriantroper, men inser sedan att nej, något annat ord beskriver dem bättre. Det finns också personer som verkar uppfylla definitionen för teriantropi (identifierar sig som icke-mänskligt djur), men som inte känner till begreppet. Etiketter och ord är svåra på det viset. Och kanske ett typiskt ”i-landsproblem”. Kämpar man med att få tak över huvudet eller flyr från krig, så lär man knappast ha tid att fundera på vilken etikett som beskriver ens inre bäst.

Annonser
Publicerat i internet | Lämna en kommentar

Elever som snackar identitet

Jag undervisar på gymnasiet. Här är en historia från tidigare i terminen:

Nästa halva av lektionen handlade om olika definitioner av kön (biologiskt, juridiskt, könsidentitet osv). Tog upp det här med trans & cis i samband med det, kändes relevant. Klassen var ovanligt fokuserad och lyssnade noga. Sen skulle vi ha frågesport. Under tiden jag tog fram frågorna hörde jag två elever långt fram i klassrummet småprata med varandra.

”Ja, det där med trans går väl att förstå, men folk som identifierar sig som typ hundar och katter och så är ju inte okej alltså, då är det något som är fel på dem”.

Väldigt splittrade känslor. Förstås vet de inte att jag är ”en sån”.

Å ena sidan: Fan, t o m elever som annars är så öppensinnade och fina känner att det är fritt fram att snacka skit om teriantroper, antagligen pga något de sett på TV eller Tumblr. Lite sorgsen över det. Och inte kan jag lägga mig i en konversation jag bara råkade tjuvlyssna på…

Å andra sidan: En av de där knäppa djurmänniskorna har undervisat er i en dryg termin, och ni har inte märkt något! Jag är t o m en väldigt populär lärare på skolan. Hah! 1-0 till Knäppa Vargfröken.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Relevant forskning om furries:

Länk: The Anthrozoomorphic Identity: Furry Fandom Members’ Connections to Nonhuman Animals

Du behöver inloggning, t ex via ett universitet för att komma åt hela artikeln.

I den här rapporten används två stora enkäter riktade till furries, med liknande frågor, för att se samband mellan vilken typ av koppling personerna upplevde till djur, och välmående och huruvida man tillskrev djur känslor. Känslorna delades upp i två olika sammanhang: A. Enkla ”allmänna” känslor (t ex glädje, rädsla) och B. Komplexa (antaget unikt mänskliga) egenskaper (t ex artighet och ödmjukhet).

De tre sätten att känna samhörighet med djur som studien använde som uppdelning var: 1. Att gilla djur 2. Känna ett andligt band till djur 3. Identifiera sig som ett djur.

Ett intressant resultat är att det inte fanns något statistiskt samband mellan att helt enkelt gilla djur och ens välmående. De som upplevde ett andligt band till djur hade ett bättre välmående, medan statistiskt sett så hade personer som identifierade sig som djur ett lägre välmående.

Forskarnas slutsats är att det finns ett samband mellan hur vi känner samhörighet med djur och psykologiska effekter. De diskuterar också möjligheten att det lägre välmåendet som rapporterades från personer som identifierade sig som djur skulle bero på artdysfori (missnöje med ens fysiska art).

Högst intressant. Om du är nyfiken på att veta mer, t ex hur det här med att tillskriva djur känslor hängde ihop med de tre kategorierna, eller statistik om enkätsvaren, läs hela rapporten.

Publicerat i Info | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Trött eller pigg?

När jag var yngre så kände jag mig som mest vargig när jag hade överskottsenergi. När jag var rastlös och lekfull, det var då jag kände för att springa på alla fyra eller jaga harar.

Kanske är det så att jag inte har samma tonårsenergi längre.

De senaste dagarna har jag däremot känt mig som mest vargig när jag är trött. Sent på kvällen när jag ska lägga mig, föreställer jag mig för mitt inre hur det skulle vara att vara täckt av päls, att ha klor istället för naglar. Tidigt på morgonen, på väg till jobbet, finns det ibland stunder då mina mänskliga tankar är avstängda och jag bara … är.

På jobbet är jag jämt fokuserad på mitt arbete. Det är så att jag knappt hinner känna efter hur jag mår eller vem jag är. Men det är kanske bra så. Fullt fokus och professionell.

Publicerat i känslor, Skifte | Lämna en kommentar

Recension: Blood and Chocolate (2007)

Har varit förkyld den här helgen, vilket innebar att inga roliga aktiviteter ute med folk, utan sitta hemma och spela datorspel och kolla på film…

Jag hittade Blood and Chocolate, en varulvsfilm från 2007, på Netflix. Så här får ni mina intryck av filmen, men först, en liten sammanfattning av handlingen:

blood-and-chocolate

Handling: Vivian är en varulv, och växte upp . När hon var barn dödade människor dödade familj, och hon flyttade till sin moster i Bukarest istället. I Bukarest finns det många varulvar, som styrs av flockens ledare Gabriel. Nu är hon 19 år, och Gabriel är intresserad av henne, men samtidigt träffar hon en attraktiv amerikansk serieboksförfattare. Våldsamheter utbryter när flocken tror att hon berättar om varulvarna till sin flört.

Filmens tolkning av varulvar: Att vara varulv är något man föds som, det är ärvs inom släkten. Den som är varulv kan förvandla sig frivilligt när som helst. Förvandlingen framställs som att de hoppar i luften, ett sken omringar personen, och de förvandlar sig till en varg. Varulvsformen spelas alltså av riktiga vargar. Varulvarna kan bara dö genom att brännas, eller genom att skadas av silver. Faktum är att silver är extremt giftigt för varulvar, oavsett form. De lever i flock, styrd av en ledarhane som väljer en ny hona var sjunde år.

Vad jag tyckte då?

Ganska mediokert, allvarligt talat. Inget jag lär se om, även om filmen var bitvis spännande och jag ångrar inte att jag tittade på den.

Även om filmen bara är 10 år gammal, så kändes den emellanåt så gammaldags… Flocken styrs oerhört patriarkalt, och den enda ”räddningen” för Vivian är en annan man. Sättet som människan försöker flörta med Vivian är förresten så jobbigt att titta på! Vivian är till en början inte intresserad av honom, men han vägrar ge upp. Jag tror det var meningen att det skulle uppfattas som romantiskt att han följer efter henne, spårar upp var hon jobbar, ställer en massa frågor som försöker undvika att svara på… Men jag fick bara stalkervibbar!

Det är en hel del action och så i filmen, och det är dessa bitar som jag tycker görs ganska väl. När någon stackars människa springer ifrån en enorm flock med vargar i skogen, så är det spännande. Skådespeleriet emellan actionsekvensera är dock varken superpinsamt eller något imponerande, bara mellanmjölk. Känns som manuset inte inspirerande någon.

Jag lade förresten märke till en tendens hos mig själv. När varulvarna i filmen var i människoform fann jag dem ganska osympatiska. De skrämde varandra till lydnad, tjafsade om flockens hierarki, tafsade på tjejer… Dog någon varulv i människoform kände jag ingen sympati för dem, och jag tror filmen också syftade till att de flesta varulvar skulle ses som skurkar.

Men så fort de var i vargform så sympatiserade jag med dem per automatik. Det finns en scen då Vivians kusin, i vargform, försöker döda den där serieboksförfattaren, men bränner sig på hans silversmycke. Då, oavsett hur osympatisk kusinen hade varit, så stod jag på vargens sida.

I stort sett, att det var riktiga vargar med i filmen var en bonus för mig. Antagligen hade jag gett den ett mycket mer negativt omdöme om varulvarna hade sett som i, säg, Underworld.

Blood and Chocolate

Turist snart uppäten av en varulv

Så, om du verkligen gillar varulvsfilmer och du har sett klassikerna redan, se den här. Men om du är ute efter en bra skräckfilm eller övertygande romans, så är det här nog inget för dig.

 

Tydligen baserar sig filmen löst på en bok med samma namn. Fast extremt löst – likheterna är i stort sett titeln, namnen på karaktärerna och att det handlar om varulvar i kärleksdrama. Men hur varulvarna funkar, åldern på huvudpersonen, var historian utspelar sig, relationer mellan karaktärer osv har tydligen bytts ut. Jag har inte läst boken, men av det lilla jag googlat mig till, så ska boken vara bättre.

6432781

Publicerat i Info | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Dröm: Sjöjungfru rädd för äpplen

Jag drömde att jag satt och läste i någon tidning, kanske SvD eller någon annan vanlig nyhetstidning. I den fanns en artikel om en kvinna som hade en fobi för äpplen i vatten. Hon var inte rädd för vatten, och inte heller rädd för äpplen på land. Men om någon lade ner ett äpple i, säg, ett vattenfyllt badkar så skrek och grät hon.

Ett foto på henne visade henne klädd i en sjöjungfrustjärt, hon simmade under vattnet och hade utsläppt hår.

En kommentar i artikeln sa att kvinnan ”även led av dysfori angående sin fysiska art, upplever att hon egentligen borde vara en sjöjungfru”.

Jag tänkte det var ovanligt med en artikel om en otherkin som fokuserade på hennes udda fobi istället, och behandlade hennes artidentitet (vilket nog borde lyfta fler ögonbryn) som en liten detalj i sammanhanget.


Fast det var ju bara en dröm. Nu ska jag städa lägenheten inför besök!

Publicerat i Drömmar | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Länk: Man vill se ut som en alv

Luis Padron från Argentina har utfört skönhetsoperationer, och använder smink och kläder för att se ut som alven han önskar att han vore. Han planerar att fortsätta bli allt mer lik en alv med fortsatta ingrepp. Han tjänar även pengar på att vara modell och cosplayer.

”‘I consider myself trans-species, in the same way transgender people feel, I need to become how I feel inside, I don’t expect people to understand but I ask they respect it.”

Länk

Publicerat i Nyheter | Märkt , , , , | Lämna en kommentar