”Hur upplever du artdysfori?” – Fråga från Werelist

Werelist, för den som är ny till bloggen, är ett forum för teriantroper. Den har funnits länge, har vettig moderering och jag rekommenderar den. Trots att den är bra har jag varit inaktiv senaste tiden. Men idag loggade jag in. En tråd jag såg handlade om artdysfori (species dysphoria). Frågan riktade sig till användarna som upplever artdysfori, dvs intensivt missnöje med sin fysiska art, och hur denna tar sig uttryck.

Jag upplever just nu inte artdysfori. Senaste svackan i det var i höstas/vintras någon gång. Men det här svarade jag (översatt från engelska)

---

Jag upplever artdysfori periodvis. Flera månader kan passera utan dysfori, för att följas av en månad eller två med dysfori, utan någon uppenbar anledning. Det har blivit bättre med åldern och genom att hitta hälsosamma utlopp för skiften och hunddjursbeteende.

Några av de sätt jag upplever artsdysfori:
– Jag får en besatthet om en kroppsdel ​​som saknas eller är ”fel”, och försöker fixa den och sedan bli frustrerad när det inte ens efter mina bästa försök känns rätt. Till exempel besatthet om att skapa en ny svans att ha på mig, men även de bästa svansarna som har en realistisk vikt och färg … är döda delar. Eller tänka på att mina ögon ser konstiga ut, köper gula kontaktlinser och kombinerar det med smink … Men mina ögon ser fortfarande mänskliga ut, fastän jag slösat pengar på dyra linser.
– Den del av min kropp som jag troligen tänkt mest på är mitt ansikte. Var är min nos?! Det finns inte riktigt något jag kan göra åt det. Jag har provat att bära en mask, men då stör den min luktsinne och gör det svårt för mig att äta / bitas. Nosen är också det vanligaste fantomskiftet för mig, fast om jag upplever fantomskiften mycket sällan överlag. Om någon petar på mitt ansikte eller på annat sätt stör mitt ”nosparti” när jag upplever det, blir jag irriterad.
– Att försöka röra mig på ett naturligt sätt, som att springa på alla fyra, men trots övning, är det fortfarande ansträngande och klumpigt med den här kroppen. Det är frustrerande, och ibland slutar jag försöka, även om jag egentligen gillar att springa på alla fyra.
– Ibland när jag ser vargliknande hund känner jag mig intensivt avundsjuk. Det här är en av dem saker som kan utlösa dysfori för mig, ibland har jag grubblat dagar över en vacker hund, hur en perfekt kropp så kan vara så nära men ändå ouppnåelig för mig.
– När min artdysfori har kombinerat med ”normal” depression (orsakad av stress), har jag funderat på möjligheten att reinkarneras som en varg om jag skulle dö / begå självmord. Jag har aldrig gjort något försök eller konkret plan. Jag har lovat vänner och familj att inte begå självmord och jag tar löften väldigt allvarligt.

Saker som har hjälpt mig med artdysfori:
– Mentala skiften. Om jag har ett djupt mentalt skifte, rensar det tankarna på något vis.
– Fysisk träning och sex. Det gör det möjligt för mig att bättre uppskatta min kropp, när den går att göra starkare eller användas för njutning.

 

---

 

Om du mår så dåligt att du funderar på självmord, kontakta Mind Självmordslinje först.

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/ eller telefonnummer 90101

 

Stockholm Pride 2018 + Spelkväll med vänner

Det har varit möjligt för mig att vara ganska öppen om min teriantropi på Pride. Inte så att jag tar upp det med alla eller så. Men på Kinkykvarteret, där jag känner rätt mycket folk, kunde jag diskutera det utan problem. Ingen dömer. Under Prideparaden, som jag gick i, träffade jag på mitt ex Y som jag skrev om förut. Jag pratade lite om att även om jag är bekväm med att prata om min vargighet med henne, så är jag inte öppen med det överallt, och önskar att hon respekterar det. Hon bad om ursäkt över att tidigare inte insett detta, och jag kände att vi förstod varandra.

Överlag – människor på Pride har den där inställningen, den som jag tycker alla borde ha, om att nyfiket lyssna när man träffar på något som är obekant och nytt.

Nu är Pride över. Tidigare idag bjöd jag och min sambo in lite vänner för att spela spel. På ett spelkort stod det en lång harang med regeltekniska ord, och en av vännerna gjorde sig lite lustig över detta.

”Typ som jag uppfattar folk på Pride när de ska beskriva sig själva. Kön, pronomen, läggning, kinks, kintype…” (hon vände sig mot mig) ”eller, är kintype en grej på Pride?”

Jag sa att nej, det är ju inte riktigt samma sak.

”Ja, men på tumblr är det ju sammankopplat liksom”.

Jag kunde liksom höra på sättet hon tog upp det, att här handlade det mest om att göra narr av otherkin, speciellt den typen av otherkin som hänger på tumblr. Så jag sa något om att tumblr inte är ett bra ställe för att förstå sig på den communityn… och försökte byta samtalsämne.

Det är en vän som är närmare vän med min sambo än med mig. Hon vet inte. Ingen av de tre vännerna vet. Jag undrar om det märks att jag blir obekväm med den typen av skämt, att jag försöker skynda mig att byta samtalsämne.

Personligen skulle jag inte haft något emot om de visste att jag var identifierar mig som varg. Men min sambo gillar inte när jag tar upp saker som är privata av det slaget med hans vänner. Han vill inte diskutera sin teriantropi med några av sina vänner, och jag förstår hans oro att om jag säger att är ”en sån där konstig”, så kommer hans vänner säkert fråga honom om det – om vad han tycker, om han också är sån, osv. Jag vill inte utsätta honom för något som gör honom så obekväm.

Där fick jag årets ”Pridebakis”. Fenomenet när man varit så innesluten i den där accepterande bubblan och sen utanför festivalen träffar på fördomar som man levt ganska befriat från ett tag.

Men jag tänker nog för mycket på det här. Hela den konversationen om otherkin tog ju mindre än en minut, och vi spelade i flera timmar. Det var väldigt roligt att träffa vänner och testa lite nya spelkort.

”Då är du en hybrid då!” sa hon och skrattade

Jag träffade ett ex till mig, ute på en klubb vi båda råkade vara på. När vi var ihop, i gymnasiet, var jag precis i processen att försöka hitta ord att försöka förklara mig själv och min djuriskhet med. Jag pratade nog alldeles för mycket om det, vilket ledde till att skvaller spreds. Jag var tonåring, orädd, trodde att tabun var till för att brytas.

Nå, nu när jag träffade mitt ex (låt oss kalla henne Y), så frågade hon efter en stund:
”Ursäkta, men… är du fortfarande lykantrop?”

Musiken var högljudd, jag något berusad. Hon hade med sig någon tjej, osäkert om det var en kompis eller flickvän.

Jag: ”Eh… jag brukar säga teriantrop numera”.
Y: ”Jaha, vad betyder det?”
Jag: ”Alltså, det är mer ett samlingsbegrepp för alla sorters djur”
Y: ”Jaså, intressant”
Tjejen jag inte kände lade sig i:
”Ja, Y sa precis förut om hur månen får henne att känna sig djurisk!”
Jag: ”Jaha… Ja, fullmånen är vacker ikväll. Jag tänker mig dock mer som en faktisk varg än en varulv. Haha, jag är inte allergisk mot silver heller”
Jag försökte skämta mig ur situationen, jag var inte riktigt bekväm med att prata om detta personliga i sällskap med en främling, även om jag inte har något emot att prata med Y om det egentligen.
Tjejen: ”Men åååh, då är du en hybrid!”
Och så skrattade hon, som om det hela var en lek.

Annat krävde min uppmärksamhet, så jag lämnade dem två vid baren och rörde mig till dansgolvet.

Men ja, nu har det gått några dagar. Jag har funderat på det där, om hur obekväm jag blir av att det som känns så äkta och personligt, så lätt uppfattas som en lek av andra. Om hur andra tar sig friheten att tolka mina upplevelser åt mig.

Jag borde kontakta Y. Vi sårade nog varandra då, i gymnasiet. Men jag tror hon har förlåtit mig, och jag har förlåtit henne. Det har trots allt gått över 10 år. Men jag bryr mig om henne, om än på ett platoniskt vis. Jag önskar henne väl, och jag tror hon ville prata om något personligt då, men blev avbruten av sin väninna(?), alkoholen och dansmusiken.

Några memer och skämtbilder

Brasklapp: Inga av dessa bilder är gjorda av mig. Det handlar framför allt om memes spridda via sociala medier, många av dem har nog anonyma upphovsmakare. För dem som har en källa, så länkar jag till källan under.

Men dessa bilder påminde mig om teriantropi, eller mitt liv som vargmänniska, på olika sätt. Jag hoppas att ni också uppskattar dem.

 

 

mlbserier.se

 

pbfcomics.com

 

Grundläggande värderingar i livet

Jag funderade igår på att människor reagerar starkast när de känner att de måste välja mellan att försvara eller bryta mot sina grundläggande värderingar.

Skolan försöker lära oss vissa värderingar. Mycket plockar vi upp från familjen. En del kanske genom filosofi, religion eller politik. Eller tvärtom – att vi dras till olika livsåskådningar beroende på dessa värderingar.

Två saker jag prioriterar väldigt högt i mitt liv är:

• Kunskap
• Ärlighet

De är så grundläggande för mig att jag knappt ens kan motivera dem. T ex, jag kan motivera varför jag tycker det är fel att skräpa ned (skadar djur, natur, stör andra människor). Alltså är ”skräpa ned” inte dåligt bara ”för att”, utan dåligt pga sina konsekvenser.

Visst, kanske jag kan peka på positiva konsekvenser av kunskap. Mer medvetna val i livet, bättre förberedelser, osv. Eller försvara ärlighet med hur folk såras av lögner. Men okunskap och lögn kan också ge, åtminstone tillfälliga, positiva konsekvenser. ”Det man inte vet, skadas man inte av”, använder folk för att motivera allt ifrån att inte berätta om otrohet, till att ljuga till barn om döden.

Men nej, jag prioriterar alltid kunskap och ärlighet. T o m när folk tycker det är onödigt, som i ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. Eller  ”vem bryr sig, det är en vacker bild ändå!”, som en bekant till mig sa när hon hade spridit ett foto med en beskrivning (plats och datum) som uppenbart inte stämde, om man bara gjorde en snabb googlesökning.

Och jag tänker… klart jag bryr mig.

Är det verkligen så ovanligt?

 

”Alla känner väl såhär?”

Jag läste precis den här tråden på reddit: I used to be incredibly homophobic, and then ultimately realized I was bi.

Läs den gärna. Jag tycker det är starkt att kunna medge sina misstag.

Det som slår mig som väldigt viktigt är att han uppfattade det som att alla upplevde homosexuella fantasier då och då, men bara några valde att agera på det. Det var ju så för honom. Först senare insåg han att nej, heterosexuella brukar inte fantisera om samma kön på det viset, alltså är han inte straight, alltså är inte sexuell läggning ett val.

Jag har en tanke att när det gäller diverse intressen, personlighetsdrag, sexuella preferenser etc så finns det två sätt folk tenderar att generalisera:

• ”Ingen annan är så konstig som mig, jag är så ensam!”
• ”Alla andra måste känna likadant, men bara väljer att inte prata om det/agera på det”

Självklart så är det ytterst få mänskliga upplevelser som är fullkomligt unika, eller delas med ”alla andra”. De flesta egenskaper delas med en del av befolkningen, och sen varierar det med hur stor andel. Det är relativt vanligt att vara homo/bi eller vänsterhänt, t ex. Det är betydligt ovanligare att vara albino eller ha fyllt 100 år, men inte ens det är helt unikt.

Hur vanligt teriantropi är? Det finns nog ingen tillförlitlig statistik på det. Min gissning är att det är mindre än 1%.

När jag var yngre trodde jag att det ”nog är vanligt, folk bara pratar inte om det”. Men desto mer jag började prata om hur jag kände mig som en varg, och frågade om andra hade sådana känslor, desto mer insåg jag att det var ovanligare än jag först trodde.

Och numera, inser jag också hur komplicerat det är att försöka ta reda på det hela. Det finns personer (framför allt unga) som under en period tror sig vara teriantroper, men inser sedan att nej, något annat ord beskriver dem bättre. Det finns också personer som verkar uppfylla definitionen för teriantropi (identifierar sig som icke-mänskligt djur), men som inte känner till begreppet. Etiketter och ord är svåra på det viset. Och kanske ett typiskt ”i-landsproblem”. Kämpar man med att få tak över huvudet eller flyr från krig, så lär man knappast ha tid att fundera på vilken etikett som beskriver ens inre bäst.

Elever som snackar identitet

Jag undervisar på gymnasiet. Här är en historia från tidigare i terminen:

Nästa halva av lektionen handlade om olika definitioner av kön (biologiskt, juridiskt, könsidentitet osv). Tog upp det här med trans & cis i samband med det, kändes relevant. Klassen var ovanligt fokuserad och lyssnade noga. Sen skulle vi ha frågesport. Under tiden jag tog fram frågorna hörde jag två elever långt fram i klassrummet småprata med varandra.

”Ja, det där med trans går väl att förstå, men folk som identifierar sig som typ hundar och katter och så är ju inte okej alltså, då är det något som är fel på dem”.

Väldigt splittrade känslor. Förstås vet de inte att jag är ”en sån”.

Å ena sidan: Fan, t o m elever som annars är så öppensinnade och fina känner att det är fritt fram att snacka skit om teriantroper, antagligen pga något de sett på TV eller Tumblr. Lite sorgsen över det. Och inte kan jag lägga mig i en konversation jag bara råkade tjuvlyssna på…

Å andra sidan: En av de där knäppa djurmänniskorna har undervisat er i en dryg termin, och ni har inte märkt något! Jag är t o m en väldigt populär lärare på skolan. Hah! 1-0 till Knäppa Vargfröken.

Relevant forskning om furries:

Länk: The Anthrozoomorphic Identity: Furry Fandom Members’ Connections to Nonhuman Animals

Du behöver inloggning, t ex via ett universitet för att komma åt hela artikeln.

I den här rapporten används två stora enkäter riktade till furries, med liknande frågor, för att se samband mellan vilken typ av koppling personerna upplevde till djur, och välmående och huruvida man tillskrev djur känslor. Känslorna delades upp i två olika sammanhang: A. Enkla ”allmänna” känslor (t ex glädje, rädsla) och B. Komplexa (antaget unikt mänskliga) egenskaper (t ex artighet och ödmjukhet).

De tre sätten att känna samhörighet med djur som studien använde som uppdelning var: 1. Att gilla djur 2. Känna ett andligt band till djur 3. Identifiera sig som ett djur.

Ett intressant resultat är att det inte fanns något statistiskt samband mellan att helt enkelt gilla djur och ens välmående. De som upplevde ett andligt band till djur hade ett bättre välmående, medan statistiskt sett så hade personer som identifierade sig som djur ett lägre välmående.

Forskarnas slutsats är att det finns ett samband mellan hur vi känner samhörighet med djur och psykologiska effekter. De diskuterar också möjligheten att det lägre välmåendet som rapporterades från personer som identifierade sig som djur skulle bero på artdysfori (missnöje med ens fysiska art).

Högst intressant. Om du är nyfiken på att veta mer, t ex hur det här med att tillskriva djur känslor hängde ihop med de tre kategorierna, eller statistik om enkätsvaren, läs hela rapporten.

Trött eller pigg?

När jag var yngre så kände jag mig som mest vargig när jag hade överskottsenergi. När jag var rastlös och lekfull, det var då jag kände för att springa på alla fyra eller jaga harar.

Kanske är det så att jag inte har samma tonårsenergi längre.

De senaste dagarna har jag däremot känt mig som mest vargig när jag är trött. Sent på kvällen när jag ska lägga mig, föreställer jag mig för mitt inre hur det skulle vara att vara täckt av päls, att ha klor istället för naglar. Tidigt på morgonen, på väg till jobbet, finns det ibland stunder då mina mänskliga tankar är avstängda och jag bara … är.

På jobbet är jag jämt fokuserad på mitt arbete. Det är så att jag knappt hinner känna efter hur jag mår eller vem jag är. Men det är kanske bra så. Fullt fokus och professionell.

Recension: Blood and Chocolate (2007)

Har varit förkyld den här helgen, vilket innebar att inga roliga aktiviteter ute med folk, utan sitta hemma och spela datorspel och kolla på film…

Jag hittade Blood and Chocolate, en varulvsfilm från 2007, på Netflix. Så här får ni mina intryck av filmen, men först, en liten sammanfattning av handlingen:

Handling: Vivian är en varulv, och växte upp . När hon var barn dödade människor dödade familj, och hon flyttade till sin moster i Bukarest istället. I Bukarest finns det många varulvar, som styrs av flockens ledare Gabriel. Nu är hon 19 år, och Gabriel är intresserad av henne, men samtidigt träffar hon en attraktiv amerikansk serieboksförfattare. Våldsamheter utbryter när flocken tror att hon berättar om varulvarna till sin flört.

Filmens tolkning av varulvar: Att vara varulv är något man föds som, det är ärvs inom släkten. Den som är varulv kan förvandla sig frivilligt när som helst. Förvandlingen framställs som att de hoppar i luften, ett sken omringar personen, och de förvandlar sig till en varg. Varulvsformen spelas alltså av riktiga vargar. Varulvarna kan bara dö genom att brännas, eller genom att skadas av silver. Faktum är att silver är extremt giftigt för varulvar, oavsett form. De lever i flock, styrd av en ledarhane som väljer en ny hona var sjunde år.

Vad jag tyckte då?

Ganska mediokert, allvarligt talat. Inget jag lär se om, även om filmen var bitvis spännande och jag ångrar inte att jag tittade på den.

Även om filmen bara är 10 år gammal, så kändes den emellanåt så gammaldags… Flocken styrs oerhört patriarkalt, och den enda ”räddningen” för Vivian är en annan man. Sättet som människan försöker flörta med Vivian är förresten så jobbigt att titta på! Vivian är till en början inte intresserad av honom, men han vägrar ge upp. Jag tror det var meningen att det skulle uppfattas som romantiskt att han följer efter henne, spårar upp var hon jobbar, ställer en massa frågor som försöker undvika att svara på… Men jag fick bara stalkervibbar!

Det är en hel del action och så i filmen, och det är dessa bitar som jag tycker görs ganska väl. När någon stackars människa springer ifrån en enorm flock med vargar i skogen, så är det spännande. Skådespeleriet emellan actionsekvensera är dock varken superpinsamt eller något imponerande, bara mellanmjölk. Känns som manuset inte inspirerande någon.

Jag lade förresten märke till en tendens hos mig själv. När varulvarna i filmen var i människoform fann jag dem ganska osympatiska. De skrämde varandra till lydnad, tjafsade om flockens hierarki, tafsade på tjejer… Dog någon varulv i människoform kände jag ingen sympati för dem, och jag tror filmen också syftade till att de flesta varulvar skulle ses som skurkar.

Men så fort de var i vargform så sympatiserade jag med dem per automatik. Det finns en scen då Vivians kusin, i vargform, försöker döda den där serieboksförfattaren, men bränner sig på hans silversmycke. Då, oavsett hur osympatisk kusinen hade varit, så stod jag på vargens sida.

I stort sett, att det var riktiga vargar med i filmen var en bonus för mig. Antagligen hade jag gett den ett mycket mer negativt omdöme om varulvarna hade sett som i, säg, Underworld.

Turist snart uppäten av en varulv

Så, om du verkligen gillar varulvsfilmer och du har sett klassikerna redan, se den här. Men om du är ute efter en bra skräckfilm eller övertygande romans, så är det här nog inget för dig.

 

Tydligen baserar sig filmen löst på en bok med samma namn. Fast extremt löst – likheterna är i stort sett titeln, namnen på karaktärerna och att det handlar om varulvar i kärleksdrama. Men hur varulvarna funkar, åldern på huvudpersonen, var historian utspelar sig, relationer mellan karaktärer osv har tydligen bytts ut. Jag har inte läst boken, men av det lilla jag googlat mig till, så ska boken vara bättre.