Ny forskning om teriantropi

Den här månaden släppes ”An Interpretative Phenomenological Analysis of Identity in the Therian Community” i tidskriften Identity (länk). Precis som med vetenskapliga tidskrifter i allmänhet, så krävs det en inloggning för att läsa hela artikeln. Är du student med konto på ett universitetsbibliotek borde det kunna gå, men för övriga sammanfattar jag artikeln nedan:

Teriantropi är traditionellt använt för att beskriva förvandling från människa till djur. Myter om detta finns över hela världen. I psykiatrisk litteratur har man använt termen lykantropi för vanföreställningen att man förvandlas till ett djur, trots att detta etymologiskt syftar på förvandling till varg. Men den definitionen som används oftast i psykiatrisk litteratur för klinisk lykantropi gör inte distinktionen mellan tro att man faktiskt förvandlas fysiskt, och teriantropi utan tro på fysisk förvandling, som artikeln behandlar. Teriantropi i denna artikel används som namn på tron att man är delvis icke-mänskligt djur.

Författarna har intervjuat 5 teriantroper (2 från Storbrittanien, 3 från USA) de fått kontakt med på internet via sajter riktade till teriantroper (så som Werelist och Werespace). Dessa intervjuer har fokuserat på hur personernas identitet påverkats av att anse sig själva vara teriantroper. Intervjuerna var via internetchat, och studien har blivit godkänt av etisk nämnd.

Några mönster återkom vid intervjuerna:
– 4 av 5 hade börjat känna sig som djur innan 15 års ålder
– Deras djuriska identitet hade nåtts som en kombination av interna känslor (”känner mig som ett hunddjur”, ”är inte som andra”) och extern bekräftelse (skämt om djurbeteende från föräldrar, studier av djur i böcker).
– De intervjuade upplevde mentala skiften, tillfällen då de tänkte mer som djur, och fantomkänslor, upplevelsen av att ha kroppsdelar som de aldrig fysiskt haft, som i deras fall var djurkroppsdelar så som en svans.
– Intervjuade som innan de omfamnat sin teriantropi hade  varit uppfostrade med religion, hade behövt modifiera sin religiösa tro eller komma med andra förklaringsmodeller för att acceptera sin teriantropi.
– De intervjuade känner att communityt gett dem ord att uttrycka sig med, och kontakt med andra med liknande upplevelser, men det är ingen särskilt stark gruppidentitet.
– De intervjuade jämförde sin teriantropi med transsexualism, bland annat dök ordet ”transspeciesm” upp.
– Många hade skämts för sin identitet, och t o m försökt ignorera den eller dölja den. Detta hade lett till negativa känslor för somliga.

Författarna drar paraleller med att dölja sin teriantropi till Carl Jungs ”skugga”, konceptet för att försöka ignorera delar av sig själv som man skäms för, men som ändå förföljer en.
Ett citat:

Similarly, Lillian felt unable to be open about her therian identity with her previous husband, which led to depression: ”While I was with my ex, I had severe bouts of depression where I just wanted to run, or howl, or just . . . be . . . I can honestly say I understand how a wild animal feels when it’s caged, not being able to express its natural behaviours.”
Such evidence suggests that it is not the experience of therianthropy that may indicate mental illness, but rather that the suppression of the therian identity into the shadow may create enough conflict within the therian to cause serious psychological distress.

Författarna påpekar att barn har en tid då de får bete sig djuriskt, men att det också antas att vuxnas roll är att uppfostra ”vilda barn” till ”civiliserade människor”. Men den friheten som finns under en tid i barndomen kan ge en lucka till att utforska artöverskridande identiteter. Men historier om djurmänniskor, exempelvis varulvar, har ofta en negativ bild av djuriskhet, och därför är det många teriantroper som tvekar inför sin identitet, eller skäms. Tidigare har forskare hävdat att det finns biologiska gränser för identitet, men människor som identifierar sig som andra arter vänder upp och ner på denna förväntning.

Författarna föreslår vidare forskning på djuriska fantomlemmar, och också på mentala skiften. Mentala skiften, skriver de, liknar till viss del när shamaner blir ”besatta av djurandar”. Men i shamansk tradition så är shamanen och djuranden separata identiteter, shamanen fortsätter inte att vara ett djur efter ritualen. Shamanska resor brukar också iscensättas av t ex droger, musik eller böner, emedan teriantropiska mentala skiften verkar kunna komma och gå mer eller mindre slumpmässigt.

Författarna önskar också en bred fortsatt forskning, där dessa upplevelser inte sjukdomsförklaras per automatik. Citat från avslutande stycket:

 

There are strong parallels with identity formation within the lesbian, gay, and transsexual communities, who in the past have been subjected to classification of their experiences as a mental illness, and this is still the case currently for the transsexual community. The participants in this study appeared to be mentally healthy. Although this cannot be assumed for the entire therian community, as with any population individuals may experience mental health problems from causes independent of their identity issue or because of them.
We would hope that such an approach as taken in this study will prevent a similar experience, in terms of labeling, as has occurred for the lesbian, gay, and transsexual communities. To this end, future research should engage in investigating the broad range of mental and social functioning of therians as well as exploring the interplay between the animal and human components of therian identity.

 

Överlag ser jag artikeln som väldigt mycket ”pilotstudie” – 5 djupintervjuer kan bara ge en grundläggande beskrivning av fenomenet och inte svara på så mycket frågor. Det jag tycker om är att artikeln utgår från en mer psykologisk förklaringsmodell, men tar även upp, och respekterar, att vissa av dem intervjuade ser det som ett andligt fenomen.