Ko-therian intervjuad i DNs artikel om furries

DNs kulturdel har en lång och överraskande positivt reportage om furrykonventet Nordic FuzzCon. Flera deltagare intervjuas. En av dem är Erik, som är en therian som identifierar sig som en ko.

Här är länk till artikeln: https://www.dn.se/kultur/hanna-hellquist-jag-kramar-en-orn-i-kostymbyxor-och-blir-knasvag/

Jag blev verkligen glad över att få läsa en sådan positiv framställning av furry fandom, och överraskad över att teriantropin blir knappt ifrågasatt. Mer framställd som ett udda personlighetsdrag, eller kanske ett sätt att förstå sin egen personlighet, än ett problem, sjukdom eller konstig trend. Vilken lättnad! Ko-Erik, om du läser det här: hör av dig, du verkar cool! (kool?)

Här är delarna om Eriks ko-identitet, utifall att icke-prenumeranter inte kommer åt artikeln:

Kor finns det däremot fler av, så många att de bildar en egen liten community i furryvärlden. Det var dessutom inget val för Erik. Han är något som kallas therian, vilket betyder att han inte bara klär sig som en ko, han identifierar sig som ko. Kostymen han har på sig är en hyllning till en tjurkalv som han tog hand om sommaren 2007, och som han aldrig har kunnat glömma.

—

Erik har inte alltid identifierat sig som ko. Från att han var fjorton år gammal var han varg, något han förklarar med att de starka känslor han upplevde som tonåring bättre passade in på en varg. Det var först när de känslorna hade svalnat som han hittade sitt rätta ko-jag.

Nu när jag försöker sammanfatta vårt samtal låter det som att jag förlöjligar honom men det är inte min mening. Faktum är att jag inte ifrågasätter Erik en enda gång, vilket i stället får mig att ifrågasätta mitt eget yrkesval. Jag känner mig som en urusel journalist där vi sitter. Jag försöker bara förstå.

– Jag tror fortfarande att jag var en varg, jag hade inte fel. Och jag var väldigt öppen med det, jag berättade för mamma och pappa och mina närmaste vänner. Men när jag fyllde tjugo hade jag en övergångsperiod på ett år då jag långsamt gick från att vara en varg till att bli en ko. Jag var en väldigt konstig varg/ko-hybrid där i några månader, men sedan slutet av 90-talet har jag varit uteslutande ko.

Hur vet du att du bara är ko nu? Kommer du att förvandlas igen?

– Min personlighet ändrades när jag blev äldre, det hände inte över natt. Jag är mycket lugnare nu, mycket mera som en ko. När jag var varg åt jag alltid upp maten först av alla, men nu äter jag långsamt, det är så många små saker som gör det så tydligt att jag är en ko.

– Du äter fortfarande väldigt fort, though, säger Justin.

– Det gör jag väl inte alls, protesterar Erik.

Okapin Justin är en traditionell furry som inte identifierar sig som sitt djur.

– Jag vet att jag är människa och jag har ingenting emot att vara det, jag tycker bara att djurmänniskor är så mycket coolare. Men det är klart, om det fanns en magisk dryck som jag skulle kunna dricka för att bli en okapi, då kanske jag skulle göra det.

—-

Behövde kontrollera mig under danslektion

Jag har varit upptagen och trött på sistone. Kalla det för det allmänna jävliga vuxenlivet om ni vill. I början av veckan sa jag till V att ”jag behöver nog tid att varga mig”. Det var en känsla i mig, helt enkelt. En gnagande känsla av att jag behövde vara ett tankelöst djur en stund, att jag skulle må bra av att vara vargig en stund.

Det sa jag i början av veckan. Idag är det fredag. Jag har varit så upptagen och trött hela veckan. Jobb, träning, matlagning, träffa vänner… Jag hann aldrig varga mig. Orkade inte gå ut och gå på kvällarna. Ströskrollade fejan och fastnade framför tv.

Sedan flera månader tillbaka hade jag bokat in med en bekant från kinkscenen att vi skulle gå på ett ”prova på”-danspass idag. K-pop. Jag har lyssnat en del på koreansk pop förut, men jag skulle kalla mig för en ganska casual lyssnare. Har inte koll på musiken som kommer ut just nu, eller vilka band som ungdomarna lyssnar på. Men att gå på ett prova-på-pass var ju lagom, kanske kul. Jag brukade hålla på mycket med dans som yngre, men utmattningsdepressioner gjorde det svårt för mig att hålla koll på koreografier eller klara av prestationsångesten som var dansföreställningar.

Nåväl. Trots att jag kände mig väldigt ringrostig, så efter ett tag så var det som att hjärnan kom ihåg: just ja, koreografier! Jag har sysslat med det här förut! Musiken var uptempo, dansen snabb. Efter tillräckligt många repetitioner så började jag kunna slappna av och bara göra. Röra mig till musiken och ha kul istället för att hela tiden ifrågasätta vad jag sysslade med. Energiboost.

Men så kom den där bekanta känslan: vore det inte väldigt mycket trevligare att röra mig på alla fyra? Obekvämt att se främlingar i ögonen. Rastlöst vandrade jag i cirklar mellan dansomgångarna, nästan flämtande, behövde hålla diverse ljud (morrningar? svårt att beskriva) i halsen. Tom i huvudet men full av energi. BARA GÖR. Borde inte framtassarna vara i marken? Åh nej. Vargig. Spontant mentalt skifte i helt fel sammanhang. Kom på mig själv och insåg att även om det var så oerhört lockande att bara sjunka ner i det där djuriska, och kanske t o m möjligt att ursäkta mig och gå ut en stund, så var nog det bästa att förhindra det hela. Hålla kvar i mänsklig tankeförmåga.

Jag har ett gammalt trick för att hjälpa mig tänka mig mer mänskligt igen. Översätta ord mellan olika språk. Jag ansträngde mig för att hitta ett ord först. Vilket ord som helst. Fisk, var av någon anledning det första ordet som dök upp i huvudet på mig. Fisk på finska… kala. Därefter några till ord, från svenska till finska. Och jag kände den där rastlösheten bli kontrollerbar, min blick vändas upp mot människors ansikten. Skulle tro att mitt ansikte gick från vad-det-nu-är som kan ibland avslöja mig för folk som känner mig till mer normal mänsklig min. Men fan, vad lockande det var att bara sjunka ner i vargigheten. Som en varm säng när man är trött och nyvaken på morgonen. Kändes lite sorgligt också. Men ärligt talat, en danslektion full med främlingar + en kinkster som bara kanske läst den biten av min profil på DS och egentligen inte har någon större aning… fel sammanhang!

Under kvällen har V klappat mig, och jag har kollat på vargvideor på youtube. Imorgon ska jag nog ta en promenad. Det finns rådjur i området ibland. Det svåra är att jag inte riktigt kan totalt kontrollera det där. Men jag ska försöka ge mig själv ett vargigt utlopp på ett sätt som inte leder till pinsamheter.

English: Let’s talk about colour!

I see a lot of young therians putting a lot of emphasis on the colour of their fur. This prompted me to post this. I’m an adult therian, but I’m also a biologist. Links go to places where you can read more about the subject.

Colour vision basics

First of all, the way different animals see colour varies between different species. So what may look like a certain colour for human eyes, might look very different for a dog, bee or chicken. This is because of something called cone cells in our eyes. There are two important types of cells in vertebrate eyes: rods and cones. Rods see light or not, but are bad at differentiating between colours. They are more sensitive to even dim light. So this is why everything looks ”gray” in the dark. Cones differentiate between different wavelengths of light, so that we can see different colours. The more different types of cones we have, the more colours we can distinguish.

Colour vision in different animals

Humans and most primates have three different types of cones. But most mammals, including canines and felines, only have two different types. This makes a huge difference. In effect, a dog is red-green colour blind. It can tell the difference between blue and yellow, and light and dark, but cannot tell the difference between red and green. Read more here.

But some animals have more types of cones than humans have. For instance, most birds and som fish have four different types of cone cells. So they are better at telling colours apart than humans are! They can see UV! More information here: https://www.kaytee.com/learn-care/wild-bird/can-birds-see-color and here https://www.livescience.com/26994-how-birds-uv-vision.html There’s even research pointing towards that some species, such as pigeons, might have five different cone cells and be able to tell apart even more colours!

So, this means, that other animals view colour differently from humans.

Confusing naming conventions

In some animals, humans have decided to name specific colour variants as their own thing. For instance, ”black panther” is not a species. Both melanistic (black) jaguars and leopards are called ”panthers” despite being two different species, who live in two different parts of the world. Melanistic jaguars can mate with normal jaguars without any issues. Melanistic leopards can mate with normal leopards. It’s simply a question of fur colour, and doesn’t affect behaviour. Kind of like eye colour in humans.

In the fur industry, certain colour variants of popular fur animals are given fancy names. But they aren’t their own species either. For instance, marble fox and cross fox are just colour variants of the red fox (Vulpes vulpes). These variants are very rare in the wild, but have been selectively bred in captivity and are therefore more common in fur farms.

Dream shifts and symbolism

It’s somewhat common that when newly awakened therians try to use dream shifts or meditation or seek visions in trancelike states, that they will see themselves as a completely white or completely black version of their theriotype. But when they grow older, they don’t really feel like that colour is accurate. Why is that? This could have to do with the symbolic nature of dreams. Both black and white are kind of ”blank states”. So if you don’t know what colour fur you would have, your subconscious defaults to ”no colour”.

Colour is only skin deep

All this is me trying to say that you shouldn’t worry so much about what colour you are. Humans have placed a great deal of importance on things like skin and hair colour, going so far as to enslave people just for the way they look. I hope the reader understands how wrong and shallow that is. But for most animals, fur colour isn’t that important. They don’t go around looking at themselves in mirrors. Some animals change colour depending on the season, such as the arctic fox and snowshoe hare. So, don’t worry about it. Some animals are more visual, like birds, but even then… birds and humans don’t see colour in the same way. A bird that might look plain for humans eyes, might sparkle with ultra violet hues that human eyes cannot pick up!

Live your life without worrying too much about looks. And if you want to draw yourself in art, or make a tail, or whatever… Do what feels right in the moment. If your idea about how you would look like in your true form changes later, you can always make a new drawing or sew a new tail. It’s no big deal.

Olika typer av djuriskhet / band till djur

Det här baserat på ett forumsinlägg jag skrev på Reddit, men översatt och lite ändrat.

Ibland dyker nämligen frågan upp på teriantropiforum, något i stil med ”jag känner verkligen ett starkt band till naturen och till <specifik djurart>, men jag vet inte vad det betyder. Vad ska jag kalla mig själv? Är jag en therian? Är jag en furry? Kan man vara både och?”

För det första så är det egentligen viktigare att leva ett bra liv och vara sig själv, än vilken etikett man använder. Men, etiketter och ord kan vara användbara för att hitta likasinnade eller för att beskriva sig själv. Här är en lista, utan inbördes ordning, på diverse identiteter/communities som har med överlapp mellan människa och djur att göra på något vis. Notera att dessa inte behöver utesluta varandra: du kan vara flera saker! Texterna inom ””-tecken är totalt påhittade exempelfall för att illustrera hur det kan vara, inte faktiska citat.

• Djurhjärtad/Animalhearted. Känna stark samhörighet med en djurart, starkare än ”favoritdjur”, men utan att känna sig som ett.
  ”Jag känner verkligen så starkt för kattdjur, de är en stor del av mitt liv och jag känner igen mig i dem. Jag tror inte jag är en katt, men jag har en speciell samhörighet med dem som påverkar mig. Så jag kallar mig för katthjärtad”.
• Teriantropi/Therian. Känna sig som ett icke-mänskligt djur på insidan, som om ens själ/ande/grundläggande personlighet är av den arten. Man identifierar sig som det djuret. En del upplever skiften, en del upplever artdysfori. Vissa identifierar sig som flera djurarter.
  ”Jag känner det som om jag är född i fel art. Egentligen borde jag nog blivit en krokodil, för det är så jag ser mig själv. Kanske att jag har en krokodilsjäl, om nu själar ens finns. Oavsett vad är jag någonslags krokodilmänniska mentalt. Jag vill mest ligga i ett varmt träsk och göra krokodilgrejer, även om det inte riktigt går, förstås. Så jag är en krokodilteriantrop.”
• Furry Fandom. En subkultur som samlar personer som gillar media med antropomorfa (människoliknande) djurfigurer. En del furries skapar sina egna djurfigurer (fursona) som de t ex har som internetavatarer eller klär ut sig till. Att klä ut sig till djur, härma dem eller relatera till djur i t ex tecknad film förekommer hos furries.
  ”Jag älskade Disneys Robin Hood som barn, och när jag blev äldre så tecknade jag en egen variant av mig själv i samma stil – det är jag, fast som ett lodjur med medeltida kläder! Slukade filmer som hade med djur att göra, som Oliver & Gänget eller Änglahund. På internet hittade jag andra som också gillade sådana filmer, och vi brukar köra rollspel med våra egna djurkaraktärer. Ibland åker jag på konvent för att umgås med andra furries, köpa konst och umgås med likasinnade.”
• Pet play /Animal roleplay. Att inom ett erotiskt laddat sammanhang låtsas vara ett djur. T ex att som del av en bdsm-scen bära hundhalsband och bli behandlad som en hund. Det finns en massa underkategorier för olika arter, så som puppyplay, ponyplay, kittenplay osv.
  ”Jag tycker det är så avslappnande att vara en lädervalp. Det finns en stark tillit mellan mig och min husse, så som valp behöver jag inte prata för att han ska förstå vad jag vill. Jag går på alla fyra, och han klappar mig och berömmer mig när jag gör tricks. Det sätter mig i ett sexuellt undergivet tillstånd, även om vi inte gör något som är sexuellt egentligen. Jag trivs väldigt bra i mitt halsband, min mask och min svans. Det får mig att känna mig trygg och sexig”.
• Transformation fetish (TF) & autozoofili. TF handlar om att ha sexuella fantasier om transformation och hamnskifte. Det kan handla om att förvandlas från ett kön till ett annat, att bli förvandlad till ett föremål, osv. En underkategori är att fantisera om att själv bli eller vara ett icke-mänskligt djur. Ungefär som förvandlingsscenerna i varulvsfilmer. Det kan också kallas för autozoofili, att tända på att tänka på sig själv som ett djur.
  ”När jag var i puberteten och läste Animorphs, den där bokserien där tonåringar kan förvandla sig till djur, så kittlade i mig. Numera tänder jag på konst och historier där någon förvandlas till ett djur, och speciellt så brukar jag själv fantisera om att förvandlas till ett djur och ha sex i den formen. Tänk om jag kunde vara en tiger! Det vore ju mycket hetare än att ha sex som bara en människa.”
• Zoofili. Att vara sexuellt attraherad av icke-mänskliga djur. Notera att attraktionen inte nödvändigtvis innebär att man agerar på den. Zoofiler har ofta en eller några djurarter som de dras till, de dras inte lika mycket till alla djur – och inte heller lika mycket till alla individer inom den arten. Zoofiler kan ha preferenser precis på samma sätt som människoattraherade personer har. En del är attraherade av både djur och människor, en del är attraherade uteslutande av djur.
  ”Jag dras till hästar. Ston kan vara precis lika sexiga som mänskliga kvinnor. Deras kurvor, deras snälla ögon, den speciella doften… Jag var kär i ett sto en gång. På ridskolan försökte jag alltid vara extra snäll mot henne, och blev så glad av att se henne nöjd. Jag gjorde aldrig något mer än pussade henne, även om jag fantiserade om ganska mycket.”
• Pet regression. Ungefär som med åldersregression, där en person glider in i ett beteende/sinnesstämning där hen beter sig barnsligt för att slappna av från vuxenvärldens alla krav och hemskheter… Fast där man beter sig som ett husdjur med ungefär samma syfte.
  ”Jag har problem med ångest, men när jag går in i mitt ”kaninspace” så släpper det där. Då kan jag bara vara. Hoppa omkring, sniffa på saker, äta om jag är hungrig, slippa prata, tänka och planera… Det får mig att må bra när jag får ta en paus från mänsklighten ibland och låtsas vara en kanin.”
• Copinglink. En person som väljer att identifiera sig som något icke-mänskligt för att försöka hantera något mentalt problem. Skillnaden gentemot therians och otherkin, är att copinglinkern gör detta som en medveten strategi.
  ”Jag har haft problem med depression och dålig självbild. Men sedan jag började mentalt föreställa mig själv som en vacker svan, så har min depression blivit mer hanterbar. En svan kan väl inte vara deprimerad heller, eller? Så om jag väljer att vara en svan inombords, så känner jag mig starkare och vackrare. Jag har börjat inreda hemma hos mig så att det ser mer ut som ett svanbo, med vass och grejer. Det känns bra att vara en svan.”
• Fylgja/andedjur. Inom flera andliga traditioner finns idén om att en människa kan bli andligt vägledd av något som tar en djurform. Inom den fornnordiska traditionen finns fylgja, men inom andra traditioner kan det heta andra saker.
  ”I mina drömmar träffar jag regelbundet på en räv som heter Ruby. Hon visar mig saker om mig själv som jag aldrig skulle förstått annas. Den mest spännande upplevelsen var under en trumresa, så jag gick in i trance och såg mig själv ta samma form som Ruby för att resa mellan världarna! Den här rävanden guidar mig genom livet.”
• Djurtillbedjan/zoolatri. Att tillbe djur eller se vissa djur som heliga. Exempel som brukar nämnas är hinduismens vördnad mot kor, även om de inte riktigt ser kor som gudar egentligen. Antika greker och romare brukade anklagade egypter för detta, eftersom många egyptiska gudar avbildas med djurhuvud.
  ”Inom finsk folktro så härstammar människor från björnen. Jag vet att evolutionsbiologiskt är det inte så, men andligen ser jag björnen som min förfader. På sommaren firar jag björnfest, och på vintern ser jag till att aldrig störa björnens ide. Han är helig för mig.”

Some advice from an adult therian

This is a repost of a post I wrote on Reddit 2 years ago.

I notice plenty of the users here are teenagers. I have identified as a wolf person since I was fourteen, found the therian community a bit later, and joined the community when I was 18. I am now 30, still a wolf person. I’ve had my struggles, but I’m now happily married, employed, and no longer depressed.

While I am certain there are other older members here on this subreddit who also can give good advice, I wanted to throw in my two cents.

• Find a balance between the human and animal side. Find safe ways to indulge in your instincts. It’s often a better idea to regularly do small things, in order to avoid a build-up of frustration. Examples:
  • Walking around on all fours at home, when no one can see you.
  • Play with your pets, if you have any.
  • Put on loud music (daytime! Don’t bother your neighbours too much!) to mask vocalisations such as howls, chirps or roars.
  • If you live close to nature, go outdoors!
• Keep attached to the real world, don’t do anything dangerous or stupid. Even if something looks good to the animal side of you, make sure it is safe for human consumption before eating. Being a carnivorous or territorial animal is never an excuse to attack people or pets, keep your behaviour in check!
• Really think things through before ”coming out” as a therian. What is your goal when you tell someone about your therianthropy? Do they need to know? Is there a risk that it will backfire, and if so, how badly? Same goes for social media profiles. Even if you don’t use your real name, you might be recognised from pictures or people might be able to figure out who you are based on information you share such as age, location, gender and writing style. And even if you might think it’s fine to be known as ”the weird animal person” now… what about in the future? Can it harm your career or family? Will you still be comfortable with being known as ”one of those crazy furries taking it too far” in 10 or 15 years?’
• Don’t be afraid of hiding your therianthropy behind hobbies/subcultures. It’s usually more accepted to be a furry fan, or into cosplay, or whatever, than to be openly therian/otherkin. So, if you want to wear a tail and someone asks you why, it’s often safer to say that you are into costuming than to say that you identify as a wolf on all levels except physical. ;) If someone asks you why you spend a lot of time reading about animals – just say you like animals, unless that someone is a very trusted friend!
• Therians are individuals. Just because another person is also a therian, even if they share your theriotype, doesn’t mean you’ll become good friends. Because you are still individuals, with different experiences, personalities and values. Don’t get obsessed about finding other therians to befriend, to the point of ignoring perfectly nice non-therian friends.
• Take responsibility of your life. You might be a therian. You might experience species dysphoria, or feel alone, or have weird urges. But you must take responsibility of your own life. Study. Get a job. Be a good friend and neighbour. If you are depressed or have other mental issues, get professional help. Don’t isolate yourself from society. Take care of your body, it’s the only one you have in this life. If you are a good person first, a good role model, and people later find out you are a therian … they’ll be more accepting of it.
• Don’t be afraid of discussing therianthropy with a therapist. They will be unfamiliar with it. But usually, they don’t see it as a problem or anything that needs treatment. If you however have issues of depression, anxiety or social isolation – those issues can be treated. Even if they are tied to your therianthropy. You can always decline a certain treatment. In most western countries, you can only be ”locked up” (compulsory psychiatric care) if you are at risk of harming yourself or others. So even if that psychologist might think it’s strange that you believe you have the soul of duck or something, you won’t get confined to a mental institution just for that.
• Not everything is therianthropy. If you are new/young, you might think that every little personality trait or quirk is due to your theriotype. It’s not. You don’t have to ”explain” your dietary preferences or hobbies by trying to tie it into a potentially new theriotype. E.g. you might just be afraid of spiders like any person might be, it’s not a sign that you are actually an insect therian. You might later come to the conclusion that you actually aren’t a therian at all. That’s okay too! Many have gone through a phase where they thought they were a therian, or adopted the label as a roleplaying thing or a coping mechanism. You wouldn’t be the first to realise some other word fits your experience better.

Filmtips: Wolf

Jag såg tidigare idag filmen Wolf. Det finns visserligen många filmer med det namnet, men jag menar den som släpptes i år och där huvudrollen spelas av George MacKay.

Wolf (2021)

Det är något så udda som en film om personer med artdysfori! Huvudpersonen känner sig som en varg, blir skickad till en vårdanstalt av sina föräldrar för att bli ”botad” från detta. De andra patienterna känner sig som andra djur, och vårdpersonalen beter sig hemskt mot dem.

Jag tittade på den tillsammans med ett gäng teriantroper och otherkin online, och vi var alla överraskade över hur relaterbara vissa delar av filmen var. Den är överdriven, full med ganska ologiska saker, men replikerna om att vara missnöjd med en alldeles för kort nos t ex, träffade i hjärtat.

Okej, lite plus och minus

Bra delar:

• Skådespelarna. Riktigt duktiga, de som spelade djurpersoner gjorde det med övertygande kroppsspråk och läten.
• Cinematografin. Frånsett några enstaka scener, där det faktiskt är oklart vad som händer, är filmen snygg och stämningsfull. Superbt användande av vinklar och färgval.
• Träffande, om än överdriven, beskrivning av hur artdysfori kan upplevas.
• Överraskande erotiskt??
• En del karaktärer som jag genuint tyckte om, och ville se hur det skulle gå för dem. Rufus <3
• Överlag, rätt stämningsfull och spännande.

Negativt:

• Framställer teriantropi/artdysfori som något som skapas av trauma, ibland t o m på direkten (”han överlevde en flygplanskrasch och tror sedan dess han är ett lejon”). I chatten skämtade vi därmed om ”50 shades of animal”, eftersom det påminde om hur 50 Shades of Gray framställer det som om bdsm-intresse uppkommer genom barndomstrauma.
• Extremt platta skurkar. Vi pratar om ”mwahahaha”-tecknad-film-skurk-nivå här. Hade varit intressant att veta mer om vad som drev dem. Just nu verkar framför allt
• En del logiska luckor och märkligheter, om man börjar tänka efter. (Varför är sjukhuset ENORMT om de bara har 8 patienter? Om målet är att övertyga teriantroperna om att de inte är djur, varför är vårdmiljön inredd som en skog och personalen låter dem göra massa djursaker?)
• Abrupt slut. Plötsligt så… tog det slut bara. Sluttexterna rullade och jag satt där och undrade… men, va?

Slutsats: Den har sina brister, men är klart sevärd.

Djurfika

Jag var på en fika för ”animal kinksters”, arrangerad via sajten Darkside av en kattperson. Den riktade sig till alla som på något sätt är kinky OCH har en koppling till en djurrelaterad subkultur (t ex, puppy play, furry, teriantropi).
Ja, den gick väl ungefär som många fikaträffar gör. Det är lite stelt. Folk känner inte varandra. Man pratar ibland om saker som är relevanta för temat, ibland om andra saker.

Hm. Mitt dilemma är ofta att inom therian/otherkin-communityt har jag svårt att prata om mitt intresse för pet play, om hur min vargighet tar sig uttryck i sexuella sammanhang. Det beror på iofs mest på att en del forum försöker sig på att vara anpassade efter minderåriga, och därmed inte vill ha diskussioner om sexualitet och kink…
Men samtidigt, inom pet play-communityt, som är så fokuserat på skoj, sexualitet, lek… Så är det svårt att prata allvar. Om artdysfori, om instinkt (som är annat än ”puppy space”) och känslan av inte höra hemma. Inte heller hör sorgen över förluten av biologisk mångfald, om oron för vilda djur, hemma i kinksammanhang.

Det här fikat lyckades ibland med den här känslan av att här, i en ganska onischad överlappsgrupp, kan jag prata om båda sidor. Men tyvärr bara för en stund.

Ibland känner jag mig så gammal.

Drömanteckningar: vilse i skogen

När jag var yngre brukade jag skriva drömdagbok varje gång jag mindes vad jag drömde. Det övade upp mitt minne, så än idag har jag lättare att minnas vad jag drömt än många andra, även om jag inte är lika duktig på det i jämförelse med tonåren.

Häromdagen hade jag en dröm som kändes relaterad till min teriantropi. Jag har ofta drömt att jag är en varg, eller en varulv, eller möter sådana. Den här drömmen innehöll inget sådant. Men ändå kändes det vargigt, i brist på bättre ord. Här kommer det:

 

---

 

Jag var på besök på en mindre ort i Mellansverige jag inte hade besökt förut. På kvällen gick jag ut i skogen i närheten, och jag gick vilse. Det var mörkt, helt becksvart. Jag kunde inte ens se framför mig. Detta oroade dock inte mig särskilt mycket, det kändes mest opraktiskt att behöva vänta till solen skulle gå upp. Det var vår eller sommar, och inte särskilt kallt.

Men så hörde jag hundskall i skogen och blev nervös. Jag såg ljuskäglan från en ficklampa mellan träden en bra bit bort, och en mansröst som talade med hunden. Jag förstod att det var en jägare med hans hund, och detta skrämde mig. Av någon anledning fick jag för mig att de var ett  hot, men pga mörkret kunde jag inte direkt se vart jag skulle springa. Jag valde att försöka gömma mig. Jag kröp ihop vid ett träd, mellan dess stora rötter. Där låg jag i fosterställning och försökte andas så tyst som möjligt.

Hunden hittade mig ändå, tack vare sitt luktsinne. Den måste varit någonslags pointer/stående jakthund, för den spände kroppen och pekade mot mig med nosen. Paniken ökade hos mig. Den skällde till för att få uppmärksamhet från sin husse, och jag försökte gripa tag i nosen på hunden och tysta den, men det fungerade rätt dåligt. Då kom jägaren. Han hade tydligen fått i uppdrag att rädda mig, den vilsna turisten i skogen. Han var vänlig, och ledde mig tillbaka till mitt hotell/spa(?), där alla var lättade över att jag hade hittats. Jag kände mig generad över att ha trott att jägaren och hans hund skulle ha varit ett hot, så jag sa inget om det till någon. Morgonen därpå såg jag dock längtande ut i skogen, som var full av björk.

Tankar kring kläder

När jag växte upp var jag aldrig särskilt klädintresserad. Men jag var ett ganska sött barn, med runda kinder, långt hår och liten till växten. Så släktingar och familj gav mig givetvis söta kläder i födelsedagspresent och tyckte jag var bedårande.

”Titta! Vilken fin klänning du har fått av pappa! Vill du inte pröva den?”

… ”Eh, ok”. Jag märkte att de blev glada, men jag själv kände väl inget särskilt för spetskragar och sammet.

Först i gymnasieåldern började jag mer bry mig, långt senare i många av mina jämnåriga. Men aldrig till någon bestämd stil. Visst finns det saker jag gillar och inte gillar. Men jag gillar framför allt variation.

Jag inser också att jag haft betydligt mindre problem med nakenhet än många andra också. Jag tycker inte nakenhet i sig är sexuellt. Att sitta nakna i en bastu eller att bada näck eller se en naken person i medicinsk bok har aldrig varit något sexuellt för mig. Även idag så är jag rätt avslappnad som naken. Det känns mer naket att ha på mig t ex en bikini. Som om det framhäver min kropp mer. Medan nakenhet bara … är. Det är frånvaro av kläder, inget annat.

Jag funderar på om det här kan ha ett samband med teriantropi. Djur kan ha päls, fjädrar osv, men de har inte kläder på sig. Kläder är människokonstruerade.

Eller så kan det helt enkelt vara så enkelt att det handlar om min uppväxt. När jag var barn såg man fortfarande kvinnor som solade topless, och jag är van vid bastukultur och en ganska avslappnad inställning till kroppen. Morsan som ibland öppnade dörren för gäster trots att hon bara hade nattlinne på sig, moster som tog med mig på damernas kväll på det lokala badet (där nästan alla badade nakna då). Det blev naturlig med rynkiga tantkroppar och helt asexuella nakna tillfällen.

Bara lite funderingar sådär.

Hejdå Tumblr

Jag ”lämnade” tumblr lite halvhjärtat något år sedan, efter att ha tröttnat på stämningen bland användarna och hur lätt felaktig information spreds. Jag raderade inte mitt konto, men skapade heller inga nya inlägg. Det enda jag gjorde var att automatiskt länka till denna wordpress-blogg varje gång jag lade upp ett nytt inlägg här.

Lite senare skapade jag ett alternativt konto, men det var bara för att surfa porr. Tumblr är fullt av porr, och det finns många spännande bloggar med nischade inriktningar, som samtidigt uttryckte sig mer respektfullt än mainstream-porrsajter – porr med lite vänlighet, på något vis. Folk som lade upp nakenbilder på sig själva, folk som inte såg ut som photoshoppade fotomodeller.

Men 17 december kommer Tumblr ta bort allt pornografiskt innehåll. Redan nu är det omöjligt att söka med sökord som anses pornografiska. Alla kvinnliga bröstvårtor som inte syns i sammanhang av amning, all nakenhet som inte kan ses som konstnärliga illustrationer eller politiska protester, alla illustrationer och foton som visar sexuella handlingar. Allt tas bort.

Detta tar de krafttag i, när användarna i åratal klagat på botar, hets mot folkgrupp, självmordsuppmaningar. Totalt missriktat, menar jag.

Jag vet att många följde mina skriverier om teriantropi en gång i tiden på Tumblr. Men nu lämnar jag plattformen. Jag har laddat ner det jag kunnat, och sedan raderat mina konton.