Oväntad sidoeffekt av Eurovision

I pausunderhållningen, med azerbadjiansk musik… den pipiga flöjten får mig att vilja yla. Det är inte alltid helt logiskt.

En dröm inspirerad av X-men

Såg på  X-men: The Last Stand igår. X-men har, ändå sen serien började, inspirerat alla som känt sig annorlunda eller som varit förtryckta. För om man blivit mobbad, om man sticker ut, hur skönt vore det inte att ha någon superkraft och kunna hämnas eller imponera istället? Och allt det här snacket om ”människorna kommer inte förstå”, ”jag vill inte ha något botemedel” etc, påminner om vissa tongångar bland teriantroper.

Jag drömde i natt att jag hölls instängd av någon specialpolis. Typ Säpo eller FBI. Jag hölls instängd i en omöblerad cell, i flera dagar, sov på golvet. Anledningen var just att jag var teriantrop. De ville få mig att bryta ner, och ge dem namn på andra teriantroper och otherkin. Ifall jag gjorde det, skulle jag få gå. Om jag inte gjorde det, riskerade jag att bli att dödad. Men en del av vakterna var faktiskt vänliga. Efter några dagar fick jag komma ut ur cellen då och då för att äta med dem. Men jag var rädd för att bli dödad, samtidigt som jag inte ville utsätta andra för isoleringscellen.

Varför skulle de få tag på oss? Jag minns inte riktigt. Tror det helt enkelt handlade om att vi var annorlunda, och därför ansågs vara ett hot mot samhället. Ja, som sagt. Skulle nog inte haft den här drömmen om jag inte sett på X-men kvällen innan.

Lite om vad som hänt i helgen och så

Jag har flera dagar funderat på hur jag skulle få till en bra röd tråd i det här inlägget, men jag ger upp. Jag skriver helt enkelt lite om det som hänt senaste dagarna. Ni får stå ut med det, helt enkelt.

I lördags gick jag simmade, först gången på länge. Har ett rabattkort för en av simhallarna i närheten, och simning är bra motion. Det känns också som det rensar tankarna. Alla vet att både hundar och människor behöver motion, och så även jag. Även om min uppväxt kan beskrivas som ganska soffpotatis, för ingen i min släkt är intresserad av idrott. Jag tänkte också på det här med varför det ses som så barnsligt att simma hundsim? Jag skulle gärna vilja simma mer hundsim när jag motionsimmar, men jag är rädd för att folk ska titta på mig konstigt?

I söndags blev mitt arbetspass inställt, så istället städade jag balkongen (som har ett duvbo med två ungar*, förresten), ylade till musik och gick på promenad till en park. Det var på kvällen, så inte mycket folk där, och jag passade på att gå på alla fyra, nosa omkring och gå bland buskarna. Kändes helt fantastiskt. Problemet var bara att när jag kom hem så blev jag sjuk direkt. Jag blev ordentligt magsjuk, och sitter fortfarande hemma och återhämtar mig. Missar viktiga saker på kursen. Men imorgon ska jag hänga på igen. Sen är hela klassen noijig nu, är rädd för att jag ska smitta ner dem. Jag förstår dem. Jag ska ta med mig handsprit och inte dela mat med någon. Inga pussar till pojkvännen heller imorgon, trots att jag saknar honom.

*Idag, när jag ändå mår så pass bra att jag är uppe och går och orkar sitta och skriva det här, så vattnade jag växterna på balkongen. Började undra var de där duvungarna var, för boet var tomt. Efter ett tag hittades de döda under bänken. Något måste ha dödat dem, och jag såg ju en skata tidigare… men sådan är naturen. Synd bara att vad som än dödat dem inte orkade flyga iväg med de döda ungarna, utan lämnade kropparna för mig att städa upp. Duvföräldrarna har stått på balkongen och sett förvirrade ut. Ja, men så går det när man lämnar ungarna ensamma längre och längre stunder.

Jag ser fram emot att bli frisk och att vara ute mer.

Rädd för diskriminering

Jag får ofta höra att det inte går att jämföra trans* med teriantropi eftersom teriantroper inte blir diskriminerade. I och för sig brukar jag främst jämföra det här med kroppsuppfattning, inte hur våra grupper har organiserat sig eller hur vi blir bemötta. Jag har antagit att okej, vi blir inte diskriminerade.

Nu kan ju inte ett par fall uppväga de mängder av fall som transpersoner utsatts för.  Googla gärna på ”hatbrott transsexuella” och liknande, ifall ni vill veta mer.

Men jag hörde nyss om ett fall där en person skulle fått sparken när det kom ut att hen identifierade sig som ett djur. Jag har också hört många fall av barn/ungdomar som råkat ut för kränkande behandling från familjen när de betett sig djuriskt eller uttryckt sin identitet. Tvingade till psykologer som sedan sagt att nej, det är inte fel på barnet, och då har familjen sökt upp en annan psykolog.

Jag har hört om teriantroper inom naturvetenskapen (främst biologi) som slutat ha kontakt med andra teriantroper, eftersom om det kommer ut att de känner sig som djur, så kommer deras karriärer stå på spel.

Det är just den här sista som skrämmer mig. Jag studerar biologi. Jag har redan nu tagit försiktighetsåtgärden att specialisera mig på något som inte har ett dugg med djur att göra. Den enda kursaren jag pratat om dessa känslor om, är min pojkvän, som även han är teriantrop. Jag är nu orolig för honom, hans livsdröm är ju att jobba med just sin djurtyp…

Det finns förstås saker man helt enkelt inte säger till folk, för att man inte känner för det eller så. Men det är en sak att låta bli att säga och att medvetet känna att man inte fårprata om vissa saker.  En sak att helt enkelt inte prata om mina personliga känslor på jobbet, en annan att vara rädd för att en arbetsgivare ska förstå att det är jag som skriver den här bloggen, trots inga namn och inga ansiktsbilder.

Vanliga människors inställning till otherkin

Ofta hör jag om teriantroper eller otherkin som blivit dåligt bemötta när de talat ut om sina känslor. Själv har jag oftare träffat nyfikna eller neutrala människor, än negativa. Jag började fundera på om det är så att jag har haft tur helt enkelt, eller ifall de jag hört talas om haft otur? Nu finns det säkerligen kulturella skillnader mellan hur man förhåller sig till annorlunda personer, men jag började med att helt enkelt göra en omröstning på familjeliv.se. Det är ett forum som riktar sig främst till gravida och föräldrar, och fungerar som min ”verklighetscheck”. Eftersom målgruppen för forumet är så pass neutral, så tänkte jag att där skulle jag få reda på vad ”vanligt folk” tycker.

Här är tråden, för er som vill se den. Den har rubriken ”Din inställning till otherkin?” och i texten förklaras vad orden ”teriantropi” och ”otherkin” innebär.

Här är resultaten:

1. Jag tappar tron på mänskligheten. 2.Nä, fy så löjligt, får man skratta? 3. Teriantroper ok, men hur kan man identifiera sig som något hitte-på som alv eller drake? 4. Bryr mig absolut inte. 5.Intressant, vill veta mer. 6.Ok, jag accepterar. Respekt.  7. Annat

I cirkeldiagrammet nedan har jag slagit ihop olika kategorier, för att få ett hum hur vanligt det är att inställningen är negativ (alt. 1-3)/positiv (alt. 5-6)/neutral (alt. 4 +7).

Som ni ser är fördelningen ganska jämn. Till saken hör också att jag i tråden använde ordet ”otherkin” som samlingsnamn för alla som identifierar sig om något annat människa, och teriantrop som en kategori av otherkin. Detta bruk av orden är ganska vanligt på internet, men alla håller inte med om att se teriantroper som en kategori av otherkin.

När människor skrev mer detaljerat om sina åsikter i tråden, framgick det att många förväxlade det hela med furries (specifikt fursuiters), kanske efter Kanal 5s förvirrande framställning om furries. Många frågade också om mina personliga erfarenheter som teriantrop, även om jag hade hoppats på att folk röstade mer efter själva konceptet än efter vad de tyckte om mig som person. Många hade också delade meningar. De kanske tänkte först insinktivt ”fy så löjligt” men ville ändå veta mer, och sa att de ändå skulle föröska respektera en person med en sådan identitet. En del drog paralleller till ”annat flum” som exempelvis religion.

Men slutgiltigen så skulle jag vilja tipsa de teriantroper/otherkin som vill ”komma ut” att framför allt fundera överhurde uttrycker sig. Min erfarenhet är att det lönar sig att vara påläst, ödmjuk och våga tala om hur man kommit till slutsatsen att man är det man är. Det kan vara värt att förklara skillnaden mellan furry fandom (hobby) och teriantropi (identitet).

Kommentera gärna. Vad är era erfarenheter av att ”komma ut”? Tror ni att en internetomröstning kan göra verkligheten rättvisa? Borde jag haft med andra alternativ?

THETA – en nätresurs

Swanblood, en fågel jag blir imponerad av med jämna mellanrum, har släppt hemsidan THETA: Therianthropy Education and Therapeutic Alliance. Syftet är att dels ha färdiga flygblad och annan information till terapeuter och psykologer, dels att att teriantroper och otherkin kan tipsa varandra om vilka terapeuter som är bra. Kolla in sajten!

Glöm inte att även du kan tipsa eller varna om psykologer. Kontaktuppgifter finns här.

Pompoko – animerad film om mårdhundar

Jag såg precis Studio Ghibli’s Pompoko. Den handlar om mårdhundar, som enligt japanska sägner, kan byta skepnad. Filmen har ett starkt naturskyddstema: mårdhundarna måste anstränga sig för att skydda sin hemskogar, när en ny förort ska byggas där.

Eftersom mårdhundarna kan byta skepnad, så tecknas de på olika vis genom hela filmen. Antingen väldigt realistiskt, människolika (gående på två ben, ibland med kläder) eller simplifierade (enfärgade, knappt några ansiktsdrag). Ibland byter de ju också skepnad till något helt annat, så som kastruller eller människor förstås. Filmens skapare lät säkert teckna mårdhundarna mest i den människolika formen för att människor lättare skulle förstå sig på karaktärerna. Men jag älskade att se dem i deras realistiska skepnad, och sympatiserade mest med dem då.

Det är lätt att sympatisera med mårdhundarna i filmen. Framför allt, när en karaktär mot slutet frustrerat skriker: ”Människor är precis som gamla, illaluktande mårdhundar! Ge oss tillbaka våra skogar, våra fält, våra hem!” Jag blev väldigt rörd, och hade svårt att låta bli att yla i medlidande. För precis som i filmen, där vissa mårdhundar och rävar hade förklätt sig till människor för att överleva i staden, så har jag ibland undrat… är jag en  varg som föddes som människa, för att kunna leva? Avundsjuk på maten, på tekniken, på makten?

Men filmen rekommenderas. Speciellt till dem som har intresse av japansk kultur, då mycket av filmen refererar till gamla japanska sagor.